Igår var vi pigga båda två. Mats hade en riktigt bra dag och gjorde bl a klart i bilen. Vi monterade också ner furusoffan som vi ska sälja. Jag körde till affären, gjorde en varsin smörgåstårtbakelse och tvättade några maskiner. Det är viktigt för mig att notera vad vi gör för att inte fastna i tankar på allt som så tydligt återstår att bli gjort.
Idag ska Mats och Lasse iväg på firande på modellflygfältet. Jag ska fortsätta att röja inför ev husvisning.
Igår var det premiär för svenska kräftor. Jag har inte ätit kräftor på många år efter rekommendation av en läkare som trodde jag hade gallbesvär. När jag började tvivla på den diagnosen började jag äta räkor, strömming och igår kräftor utan besvär! Så gott och Mats blir lycklig som får sällskap!
Jag imponeras av Mats tekniska kunskaper och förstår att han blir frustrerad över att inte kunna göra det han vill. Ofta hjälper Lasse honom men ibland kan även jag vara hans händer. Just nu byter vi ett säkerhetsbälte som fick en anmärkning vid besiktningen.
Troligtvis håller vi loppisen stängd tills husvisningen är gjord. Ännu är ingen anmäld så troligtvis blir det inget besök denna gång heller men vi får storstädat i alla fall.
OS är spännande att följa, i år är det några nya sporter vi fastnat för, beachvolleyboll och pingis. Friidrotten är alltid intressant.
Igår insåg vi att vi var på väg att stressa upp oss igen. Det ska vi inte!
Vi tar tag i en sak i taget och accepterar att vissa dagar blir det inget gjort. Så kändes det igår men när jag tänker efter:
Jag röjde undan konsten på loppisen, hämtade reservdel, handlade, byggde om www.arkhyttan.se, la ut en soffannons på marketplace, kontaktade mäklaren och beställde en ”raket” av hemnet.
Mats arbetade med att ersätta det trasiga säkerhetsbältet och tog emot besök för att få en ny syrgasapparat.
Vi klarar oss utmärkt utan stress. Det är viktigt för vårt välbefinnande och för att kunna hantera den situation vi befinner oss i. Får vi huset sålt före vintern? Ska vi flytta snart eller först nästa år? Bär och äpplen får ruttna ute i trädgården. Med mera…
I grunden ligger vår önskan och behov av att kunna ta dagarna som de kommer och bara göra det vi vill och känner för!
Måla, läsa, fiska, sitta på en stubbe i skogen och andas in frisk luft, träffa barn, barnbarn, släkt och vänner, reflektera…
Med andra ord göra det vi mår bra av!
Nu finns en engelsk version på www.arkhyttan.se och kusin Helena och Jan förbereder en motsvarande text på holländska. Efter kortsemestern laddar vi nu för fullt inför återöppning av loppisen och husvisninge om en vecka. Ännu har ingen anmält sig till visningen men räntesäkningar inger ett visst hopp!
Vi är lite bekymrade över Maja och Biancas relation, flocken är inte i den harmoni som vi önskar. Igår började Mats med rejäla rastningsrundor med scootern. Vi får se om det hjälper. På kvällen hjälpte Lasse till att fixa fyrhjulingen som ska säljas och några detaljer på den nya scootern.
Igår blev det inte mycket gjort, vi behövde tid att landa och reflektera.
Jag lämnade prover på morgonen för att kontrollera mina lever- och blodsockervärden som visade sig vara bra.
Vi la upp planer inför bilreperationen och kommande vecka, med loppisöppning till helgen och husvisning om en vecka. Jag sålde också ett par fönster till ett holländskt par.
Den stora händelsen var det svenska världsrekordet i stavhopp. Hurra vad vi är bra!
Hemresan gick bra. Det känns lite äventyrligt med SJ:s rullstolslyft. Det är inte många cm tillgoda för att få plats.
Vi åkte till Centralen i god tid och åt en god peruask empanada con carne innan vi klev på tåget.
Tåget framför oss råkade ut för fordonsfel vilket resulterade i 3,5 timmars försening. Tursamt nog stod vi i över en timme på Uppsala station precis när Truls Smöregårdh spelade i pingisfinalen och vann silver. Internet fungerade annars inte i den gamla järnvägsvagnen. Däremot var bistron placerad i vår vagn och en god räksmörgås gjorde förseningen hanterbar.
När vi kom hem till Arkhyttan, 4,5 timmar sena, hade hundarna varit ensamma i över 8 timmar. Det hade gått bra, inga olyckor hade skett inomhus!
Vi var mycket trötta men välmående efter en härlig helg och jag kunde inte hålla mig vaken länge.
Vi är trötta och slitna och har njutit av att vara hundfria, träffa Skapnäckgänget och även att sova/vila mycket. Systrarna har skämt bort oss med fantastisk mat och jag har säkert ätit upp mig några kilon.
Igår fick Mats se Gigi och Hasses lägenhet för första gången. Både deras och Karins lägenhet är trevliga med fina balkonger. Vi kände in oss i lägenhetsboende, snart är vi där!
Vädret var behagligt, varmt med lite sol men mest moln och när vi promenerade kom ett stilla sommarregn som luktade sommar. Likaså kunde vi sitta ute på balkongen i ett varmt augustimörker till över midnatt.
Idag tar vi tåget hem mitt på dagen. Umgänget och miljöombytet har gjort oss gott. Nu kan vi möta framtiden med nya krafter!
Resan gick mycket bra, på tåget fick vi hjälp i och ur, på tunnelbanan var det enkelt att ta sig in och ut och alla hissar fungerade.
Framme i Skarpnäck väntade Karin och vi gick till Natalies för att äta lunch. Gigi, Hasse och lilla Fina anslöt sig till oss. Det är fint att träffas och jag blev överraskad över hur lika Karin och Gigi blivit. Åldern förändrar oss och jag blir mer och mer lik mamma konstaterade vi.
På eftermiddagen såg vi Truls Möregårdh ta sig till finalen i bordtennis och vi sov även en stund. Linda kom förbi med sina tre äldre pojkar, Ludvig ska flytta hemifrån och kunde överta en hel del från Karin. De stannade en stund och det är alltid fint att träffa dem!
Karin hade lagat en fantastisk middag som vi åt tillsammans med Magda och Pepe, Gigi och Hasse. Som vanligt hade vi många intressanta samtal.
Vi har lämnat hundarna i Lasses vård och sitter på tåget mot Stockholm. Det är första gången vi åker tåg med Mats handikappfordon så vi var lite spända men det gick bra. Tågvärdinnan tog emot och hissade tryggt upp Mats i vagnen. Det är en äldre sliten vagn utan eluttag och med dålig internetuppkoppling men i övrigt ok.
Vi konstaterade att det är över ett år sedan Mats var ute på resa senast!
Nu ser vi fram mot att träffa systrarna!
Igår var Mats i Avesta på ultraljud och fick besked om att den knöl läkaren kände var en fettknöl, skönt!
Vi har investerat i en extra batteriladdare som kan starta bilen men även ladda Mats bärbara syrgasapparat. När vi blev sittande med dött bilbatteri härom dagen var det bara minuter från att batteriet i Mats syrgasapparat tog slut. Nu följer denna laddare alltid med honom i den dramatenväska vi försett hans fordon med.
Trädgården översvämmas av äpplen, vinbär och hallon, vi tar i år bara reda på en bråkdel av dem. Det är sorgligt men helt OK.
Vi är begränsade och gör det vi vill och orkar men det känns bra att några andra snart ska ta över!
Under min bröstcancerbehandling reflekterade jag mycket över mitt liv, tidigare och hur jag ville ha framtiden.
Jag liknade livet vid en flod där jag flöt fram i olika takt. Ibland genom forsar och helt okontrollerbart, ibland stilla i en lugn vik men oftast i en lugn takt. När jag stötte på stenar eller andra hinder hade jag tidigare stannat för att försöka förstöra dem innan jag kunde fortsätta. Då gjorde jag ett val, det är fullt möjligt att flyta förbi och lämna hindren orörda. Jag får ta en annan väg men fortsätter ändå resan framåt. De hinder som inte kan förstöras ger inget annat val är att flyta förbi och hitta andra vägar.
Jag tycker att vi gjort det bra vad gäller Mats handikapp och mina fysiska hinder. Den nya vägen känns bra och ger andra möjligheter än vi tänkt tidigare.
Jag blir påmind om att det är där vi befinner oss nu när vi väntar på att någon ska köpa vårt hus innan vi kan fortsätta dit vi önskar. Under tiden vi väntat har jag fastnat bakom hindret och trampat vatten och fastnat i tröstlös väntan.
Nu ska jag i stället flyta vidare och se vad som väntar runt nästa krök!
Som Mats brukar säga:
Det blir sällan som man tror men alltid som det ska!
Världsläget fortsätter att vara bekymmersamt. Jag tar in så mycket jag orkar, ibland mer ibland mindre.
