Mörkret och kylan smyger sig in i huset och mitt medvetande och som ofta tidigare finner jag en ro och vila i det. Jag vill boa och förbereda mig inför vintern. Jag känner också en tomhet när mina förhoppningar att få påbörja ett nytt liv i ett nytt paradis framskjutits minst ett halvår.

Äntligen har Mats sår slutat blöda, penicillinkuren är slut, hans vikt är lägre än på länge och jag tycker att han verkar ha fått mer energi. Denna vecka ska han till hjärtmottagningen i Falun, nästa vecka ska han till Uppsala för en hjärtkaterisering som visar status och om hans PAH har förändrats.

Igår åt vi rotmos med fläsklägg, det är så underbart gott!