För en liten stund sedan hade Mats känning av sitt hjärta igen och det triggar igång oss båda två. Efter de senaste läkarbesöken har vi insett att Mats hjärta är hans svaga länk. Medicineringen av PAH:n verkar ha en bra bromsverkan på lungsjukdomen. Som Mats nyss sa, det är hjärtat som kommer att ta slut först.

Inte undra på att vi blir rädda när hans hjärtstartare får gå in och jobba samtidigt som vi är överlyckliga att den fungerar som den ska och finns! Mats har lugnande medicin att ta när han blir orolig. Jag går in i någon slags skyddande bubbla och stänger av känslorna så gott jag kan. Det känns viktigt att finnas där bredvid Mats, jag kan inte göra annat än bara finnas.
Nu har det lugnat ner sig och Mats somnade i fåtöljen med Maja i knät. Jag kryper ur bubblan och funderar på om jag kan reagera på något annat sätt när det händer nästa gång. Min första tanke är alltid: Är det nu det händer?
Jag kommer fram till att jag nog gör så som är bäst för mig, det får ta energi och kraft. Det är naturligt att bli rädd och erfarenheten av att hans ICD gör det den ska är lite förmildrande. Men det går aldrig att vänja sig!