Jag arbetar med att känna mig tillfreds med de dagar som på något sätt bara rinner iväg utan att något speciellt händer. Vardagssysslorna blir gjorda men efteråt kan jag inte minnas vad som hänt, jag har ”bara varit”. Det där ”bara” kan vara ett litet farligt ord, en nedvärdering av ”varat”.
Jag tror att det förändrats under mitt liv. Som aktiv och yngre var det något eftersträvansvärt, välbehövligt och positivt. Numera, som pensionär, har jag obegränsad ”bara vara-tid” och njuter av det men har tankar på att det inte räcker, något nyttigt borde jag väl ändå göra!
Frågan är då vad är det som är nyttigt? Är inte vardagssysslorna det? De uppfyller en stor del av min dag, att sköta det mesta här hemma, ta hand om hundarna, underlätta och hjälpa Mats, bilkörning, snöskottning, tvätt, vedhämtning…
Det borde jag vara nöjd med! Problemet just nu är var jag gör på den lediga tiden, jag och vi är understimulerade särskilt nu på vintern. Vi träffar för lite folk, tar oss inte iväg på aktiviteter och utflykter, Det har blivit särskilt tydligt nu när Lasse har flyttat, han satte lite fart på oss. Dessutom har vi fördröjningen av husförsäljningen som det största hindret. Flytten till Malmö är en möjliggörare, vi vill förändra vår livsstil genom att ha lättare att aktivera oss.
Genom att synliggöra detta har jag lättare att acceptera att dagarna flyter iväg men jag kommer aldrig att tycka att det är riktigt bra eftersom det också innebär att hoppas att dagarna ska försvinna så snabbt som möjligt, att vänta på bättre tider. Resterande liv känns lite för kort för det!
