Det är inte bara jag som under sommaren har haft en försämrad hälsosituation. Jag hoppas och tror att jag nu är på bättringsvägen efter sjukvårdens insatser.
Vad gäller Mats ser det mörkare ut. Han har helt gått över till att köra sin lillscooter när han förflyttar sig inomhus. Hans sömn är mycket oregelbunden och hans ben har svullnat och vätskat sig. Just nu har de blivit bättre med hjälp av omläggning och lindning som görs av en sjuksköterska här hemma två gånger i veckan. Trots att han fortsätter att vara mycket restriktiv i vätskeintaget samlar hans kropp på sig för mycket vätska och han har gått upp i vikt.
Men det största problemet är hans blodvärde som sedan i våras legat alldeles för lågt. Man har gjort många undersökningar och gett honom både järn och blod i flera omgångar utan att hitta orsaken eller komma tillrätta med problemet.
Igår var han hos vår favoritläkare Emma i Avesta och fick följande besked. Det är med största sannolikhet hans tunntarm som blöder och ger honom blodbristen. De undersökningar som skulle bevisa detta är inte lämpliga att göra på honom, hans kropp är för svag.
Mats står inför två mycket svåra val:
1: sluta äta blodförtunnande medicin för att stoppa tarmblödningen. Det innebär en stor risk för blodproppar och stroke.
2: fortsätta med blodförtunnande medicin. Detta kombinerat med täta blodtransfusioner och allt annat som de kan komma på. Intravenöst järn, Epos ( ja det är dopingmedlet), D- och K-vitaminer mm. Emma konfererar med hjärtläkarna i Falun och PAH-läkarna i Uppsala men är ärlig med att de inte riktigt vet vad de ska göra. Har vi tur läker tarmen och har vi otur ger kroppen till slut upp.
Känslorna är många liksom tankarna.
Troligtvis väljer han det andra alternativet…