Bilden visar gårdagens vindstyrka.
Inatt lugnade blåsten ner sig vilket känns skönt. Det verkar som den även påverkade inomhustemperaturen för jag frös ordentligt igår kväll. Jag ska åka till närmaste köpcentrum, Mobilia, idag för att skaffa rätt lampkopplingar på Clas Olsson. Då köper jag också en termometer. Jag bor i storstad, resan dit tar 5 minuter med buss!
Det gick jättebra igår förmiddag, föruom att jag gick lite vilse i kvarteren från Värnhem till Slussen. Ylva Lo var på strålande humör och har redan boat in sig med leksakslådorna under dagbädden, invigt pottan och klättrat upp på köksbordet. Vi åt lunch tillsammans innan Viktor och Ylva Lo gav sig av hemåt. Elin gjorde under förmiddagen sitt sista skolpass. Nu har hon studieuppehåll resten av vårterminen!
När de åkt somnade jag i fåtöljen en stund. Biancapromenaderna blev minimala i kylan och eftermiddagen försvann snabbt utan att något särskilt blev gjort. Jag tittade på en serie och skidskytte men hoppade över På spåret, det är inte kul att titta på ensam.
Jag känner en overklighetskänsla, det är svårt att fatta vad som hänt det senaste halvåret. Vi visste att detta skulle komma och pratade mycket om det. Flytten till Malmö, försäljning av huset och hur det skulle bli och Mats sjukdom och hur det kunde bli. Men när det skulle hända var obestämbart och mer som en dröm.
Allt hände sedan snabbt, min magoperation och hjärtinfarkt, Mats försämring och hyra av lägenheten i januari. Mats sista dygn hemma var en föraning men han försämrades snabbt på sjukhuset. Vår bil var tvungen att skrotas och det sista Mats fixade var att köpa en ny bil som skulle övertas av Joel när vi flyttat hit. Huset blev sålt till bästa tänkbara köpare och Mats blev allt sämre och dog fridfullt efter att ha träffat sina närmaste och med mig vid sin sida.
Något så stort och omtumlande beskrivet i några få meningar! Mats ord stämmer som vanligt!
”Det blir oftast inte som man tror men alltid som det ska!”
Jag har haft fantastiskt stöd av våra barn och Lasse, de har gjort att bouppteckning, minnesstund och flytt gått smidigt och lätt. Lasse och Ludde tar också på sig att köra ner den sista släpkärran under februari, fantastiskt!
Men det kommer att ta tid att smälta och förstå att nu sitter jag här i den fina lägenheten med Bianca som sällskap. Putte har det bra hos Tobias i Köpenhamn. Joel och Johanna njuter av att ha bil och jag är lycklig utan. Viktor, Elin och Ylva Lo har lyft in mig i sin vardag.
Mats är död men han har definitivt inte övergett mig, han är med mig i allt och har säkert lite roligt åt de småsaker som jag nu kan göra på mitt eget sätt!
Jag behöver nog en längre tid att landa och inse att detta nu är min verklighet. Jag är inte orolig för min sorg eller att känna mig ensam. Men det är lite otäckt att vara så hjärntrött som jag är. Jag orkar t ex inte träna Bianca så effektivt som jag önskar. Det kommer dröja innan jag åker buss med henne.
Minsta småsaker kan i tanken växa till stora berg och kännas ogörbara. Det är tur att jag varit med om detta tidigare, jag vet att det blir bättre och jobbar på att ta djupa andetag, göra lagom stora utmaningar och låta kropp och själ hinna ikapp!
Här kom Bianca och bad om morgonrastning, så jag gjorde paus, klädde snabbt på mig och gick ut det korta kissrundan runt hyreshuset. Jag var fortfarande lite småsömning och inte nog uppmärksam så precis runt hörnan fick Bianca syn på en kanin som flydde ur buskarna innan jag upptäckte den och hon gjorde en rusning som nästan fick mig att stupa på asfalten. Kaninerna bekymrar mig, de är så snabba och triggar Bianca. Jag vet inte hur jag ska tackla det, min hjärntrötthet hindrar från effektiv träning och jag vill inte bli skadad. Jag måste kanske ge upp tanken att behålla Bianca.
Ett mycket svårt beslut!