Igår ringde de från reumatologen och erbjöd en återbudstid den 26 juli! Underbart!

Vi önskar nu bara lugn och ro och ingen spänning. Vi tänkte oss besöka Avesta art en dag och besöka systrarna i Skarpnäck, göra fisketurer och bara njuta av sommaren.

Men Chryslern måste in på verkstad och vi tycker att vi haft otur eftersom bilhandlaren inte har kollat igenom funktionerna ordentligt innan försäljningen. Det kostar oss inget men vi måste vänta på den nya frihetsbilen. Som tur är har vi kvar volvon så vi inte blir helt inlåsta här.

Jag är mycket bättre, värken varierar men är inte lika intensiv utan mer molande! Att jag kan sova bidrar också.
När jag ser mig omkring ser jag två månaders förfall. Blommor som otrivs, högar av oflyttade saker, änglatofflor och hundspår. Långsamt sätter jag igång röjningen. Igår städade och putsade jag till och med fönstren i sovrummet och toaletten blev skurad. Det finns alltså hopp! Jag klarar av det och har ork om jag tar lite i taget och vilar mellan varven.

Jag är lite osäker om jag vant mig vid värken eller om den blivit mindre och kanske har jag börjat tänka att jag får leva med värk i fortsättningen. Det sämsta är att jag inte kan gå särskilt långt, jag fasar redan inför reumatologen, det är många och långa korridorer att ta sig igenom. Utan Chryslern får jag inte med mig lillscootern.