Jag ser hur Mats lider, han klagar inte utan går in i ett slags ”överlevarläge”. Vi pratar om fisketurer men när det kommer till kritan orkar han inte. När vi får besök lever han upp och det är precis vad han orkar med eftersom det är på hemmaplan och under en begränsad tid. Det är inte aktuellt att ge sig iväg för att besöka andra. Att åka med till affären för att handla är precis vad han orkar med den dagen. Han lagar fortfarande oftast maten men får då ta mycket god tid på sig och blir trött efteråt.
Läkarna fortsätter att utreda hans anemi, om en vecka ska han få en järnkur och en vecka senare undersöka tarmen. Det tar tid och det är tålamod, väntan och hopp om att det ska bli bättre som gäller.
Jag känner mig hjälplös och kan inget annat göra än att försöka underlätta dagarna för honom och försöka hålla mitt humör uppe. Den paus vi nu har i husförsäljningen har gett mig möjlighet att börja komma i balans igen och det är skönt. Det fina vädret hjälper också till!
Jag inser att Mats tillstånd även tär på mig, jag blir så att säga ”medsjuk”. Eftersom vi bor så isolerat blir vi båda isolerade och behöver mer stimulans och sociala kontakter. Det är en av orsakerna till att vi så innerligt önskar att vi får huset sålt och kan flytta till Malmö.
Det är läge att fundera på vilka andra alternativ som finns.