Vi är nu framme i Lökaröd, bilen är tömd och jag har fått några bullens korvar till snabblunch.
Jag fick många tankar och reflektioner under de 1,5 timmarna det tog att köra hit. Det är så vackert, nu var rapsen överblommad men åkrarna var röda av vallmo i stället. Jag kan inte förklara varför men jag känner mig så hemma här. Det är som min DNA har växt upp ur den skånska myllan och att jag är jordad och har mina rötter här. Första gången jag kände så var jag på besök hos min mormor Agda på ålderdomshemmet. Jag fikade med henne och hennes vänners barn, mormor blev 100 år. Vi fikade och samtalade och jag kände en självklar och stark tillhörighet både socialt och till bygden.
Jag känner samma samhörighet i Lillhärdal i Härjedalen, där jag växte upp, inte lika starkt bundet till marken men det är något mer än den sociala tillhörighetan. Vid ett annat tillfälle kan jag minnas samma känsla. Det var när jag hälsade på i vännen Huberts familj i Tornedalen och blev direkt inkluderad i deras familj.
Detta är spännande och lite nya tankar. Det startade med att jag blev tårögd över att se det öppna skånska landskapet. Jag är så hudlös just nu att tiill och med en ambulans eller ett studentekipage får tårarna att börja rinna.
En naturlig följdfråga blir vad Arkhyttan och Öjegården betyder för mig. Öjegården är starkt kopplat till mina barn och de år vi bodde där. Det är kopplat till huset och gården och det sociala sammanhang jag hade/har och barnen har där. Arkhyttan var en dedikerad plats för Mats och mig, det var vår oas, vår plats på jorden och som råkade vara i Arkhyttan.
Nu ska jag ta siesta och sedan göra pensionärsfredag och därmed tjuvstarta midsommarhelgen!