Uttrycket att man kan bara man vill, kan kanske gälla om man är frisk men definitivt inte om man är slutkörd eller sjuk.

Jag är tacksam för min meditation, vanan att reflektera och ”skriva av mig” i bilddagboken. Det underlättar att komma till insikt och när man är där är allt så tydligt och enkelt att jag tänker att detta borde jag ha fattat på en gång.

Den ”kris” som jag nu befinner mig i beror förutom mina såriga händer, som hindrar mig att göra sånt jag vill och tycker om, på min avveckling av arbetslivet. Jag har varit medveten om hur sliten jag är efter ett långt arbetsliv och flera svåra sjukdomar. Det är inte hälsofrämjande att under en längre tid vara oroad för de man älskar eller att känna sig tvingad att arbeta fram till ålderspensionens början. Detta har jag förstått och vi har anpassat våra liv. Jag har haft förmånen att praktiskt taget alltid ha tyckt om mitt arbete och att ha meningsfulla arbetsuppgifter. Vad jag inte förutsett var att när jag vid omorganisationen lämnade mina arbetsuppgifter och positioner plötsligt kände ett utanförskap och att arbetet förlorade sin mening. Detta i kombination med mina förvärrade händer och situationen i sin helhet blev för mycket, bägaren rann över när jag inte heller kunde genomföra jakten som jag verkligen hade sett fram emot. Gråten sitter i halsen och i hela kroppen och jag är så trött…  Allt måste nu få sjunka in, pysa ut och läka.

På måndag ska jag träffa min läkare, jag kan inte återgå till jobbet förrän händer och själ har balanserat sig!

Idag är det styckning av älgköttet. Mats kommer att stå hos slaktaren mest hela dagen. Jag sitter i min soffa och har sällskap av mina såriga händer och hundarna.