Ända sedan jag skrev i min bröstdagbok, www.brostdagbok.se, har jag skrivit om viktiga och oviktiga saker på webben. Jag har inte svårt att känna var gränsen går för om jag lämnar ut mig eller inte, jag tycker att jag vet var jag har min gräns. Jag har inte heller upplevt att någon utnyttjat min öppenhet eller ser ner på mig för att jag berättar om min sårbarhet. Däremot har jag ibland fått oönskade råd om vad jag borde göra eller inte göra. Att berätta och be om hjälp är olika saker för mig. Jag skriver/berättar hur jag tänker/känner för att reda ut för mig själv i första hand och för att eventuellt få bekräftelse eller reaktion från någon av mina läsande vänner. Att jag fortsätter skriva beror på att jag får så mycket bekräftelser och bra samtal/dialoger kring mina tankar.
Under en period slutade jag med bilddagboken och skrev bara på Facebook. Där var dialogen fantastisk och omedelbar. Men jag upplevde inte att jag kunde skriva om mina djupare tankar annat än via mina haikus. Facebook var för begränsat och kvävande för mig, därför återgick jag till bilddagboken.
Jag lägger mycket tid på att lyssna inåt, på mig själv. Försöker vara riktigt ärlig och att våga känna att jag är bra, att jag duger som människa men också förlåta mig själv för att jag ibland kunde ha valt att göra saker på ett annorlunda sätt.
De senaste veckorna har varit underliga. Mats drabbades av en häftig förkylning som tog en vecka innan det var drägligt och han är ännu inte helt frisk efter två veckor. Något dygn senare blev jag dålig och sjukskrev nig. Förkylningen bröt inte riktigt ut hos mig så jag friskskrev mig efter ett par dagar. Jag var också angelägen att kunna genomföra resan till Elins Masterexamen i Umeå! Dagen innan resan fick jag magsjuka och feber men det gick fort över och jag beslutade att genomföra resan, kosta vad det ville. Under resan mådde jag relativt bra och vi hade fantastiska dagar tillsammans med Elin.
När jag kom hem arbetade jag på måndagen men fick på eftermiddagen magsmärtor som jag tidigare berättat om. Detta triggade mig och när värken ebbat ut mådde jag fruktansvärt dåligt psyksikt. Jag känner mig normalt mycket stabil men nu pendlade jag mellan gråt, förtvivlan, rastlöshet och tyckte allt var tungt och jobbigt och fattade ingenting. Vad berodde detta på?
När jag tidigare i mitt liv känt så här, har det berott på att jag arbetat för hårt eller förträngt något jag inte velat veta/känna. Jag funderade på vad det var för fel denna gång. Jag trivs jättebra med arbetet och tycker att jag har precis lagom mycket för att det ska flyta på bra. Visserligen finns det alltid saker som ligger över mig på hemmaplan men vi har det ju så bra Mats och jag att jag inte tyckte att det heller skulle vara orsak. Och visst var det en oerhörd lättnad att Åsa äntligen efter års ansträngningar kom in på den skola hon önskade men jag är inte oroad över henne hur det än hade gått. Jag förstod inte vad som var fel men gjorde det enda jag kunde göra, jag sjukskrev mig.
På onsdagen kände jag mig relativt pigg men humöret fortsatte vara i botten och det bekymrade mig. Tänkte att om en veckas vila inte hjälper måste det vara något annat än utmattning och då går jag till doktorn. På torsdagsmorgonen vaknade jag med rivjärnshals och frossa och under dagen fick jag feber och äntligen fötstod jag!
Jag hade glömt att det finns ytterligare ett tillfälle när jag blir så här labil, när jag har hög sänka och är på väg att bli sjuk! Vilken lättnad!
Igår återgick mitt psyke till det normala, natten blev en vaknatt med irriterad hals och lite feber och efter några timmars sömn klev jag upp och rastade hundarna. När jag skulle ropa in dem upptäckte jag att jag inte hade någon röst. Nu inväntar jag att kroppen ska ta hand om förkylningen och att allt ska återgå till det normala igen.
