Kategoriarkiv: Haiku
smaksak
Dagarna rinner förbi och fylls med arbete och vardagssysslor.
Idag arbetar jag hemifrån på förmiddagen. I eftermiddag följer jag med Mats till Avesta för provtagning och undersöknig. Han har fått kortisonspray för att se om han kan få tillbaka lukt och smak, smaken har försvunnit och det lider han mycket av. Jag beundrar honom för att han inte klagar mer. Han orkar bara göra det nödvändigaste och när han inte kan njuta av att laga och äta mat längre blir livet mycket trist och begränsat. Den 10 oktober gör han koloskopi och sedan får vi se vad som görs för att han ska bli bättre. Hans tillstånd har inte förbättrats sedan han började medicineras.
Tiden går
Söndagslugnet hägrar över byn. Jag fortsätter med röjning och fixar nya gardiner. Maja springer ut och hämtar äpplen som hon tar in och mumsar på. Hönsen är också förtjusta i fallfrukten.
Snart börjar en ny arbetsvecka och de löper på i rasande fart, snart blir det oktober. Då flyttar syster Birgitta till Skarpnäck och Elin till Malmö.
Dagar, årstider och år rullar på, obevekligt…
Bortom krönet
En fantastiskt rolig arbetsvecka som tagit massor av energi, glädje och ilska är över. Jag ser fram emot att se vad som väntar bakom krönet!
Höst
Tacksam…
Jag hittade ovanstående haiku i facebook och tycker att den tål att publiceras igen. Jag är lycklig och tacksam över förmånen att dela livet med Mats!
Vi ska ställa ut vår konst i Arkhyttans bystuga om någon vecka. Det känns kul att ta tag i vårt skapande igen!
Via Bengt-Erik Busk och Instagram fick jag se detta foto av Lillhärdals kyrka. Det väcker minnen. Vi bodde grannar med kyrkan och gick i söndagskolan där.
Nej
det blev ingen skrapning och målning igår. Jag mådde inte så bra så jag valde att ta en superlugn dag i stället. Mats klippte gräs och eldade lite skräp, i övrigt njöt vi av kanske den sista sommardagen.
I natt sov jag igen den sömnbrist jag samlat på mig under veckan och idag mår jag bra igen!
Köksbordet är färdigt och lackat. Vi är riktigt nöjda med resultatet!
Idag ägnade jag morgontimmarna åt att arbeta några timmar. Kommande arbetsvecka är planerad och den förra avslutad.
Skrapa
Efter en lugn sovmorgon påbörjar jag arbetet med att skrapa och måla garagefönster. Det är en välbehövligt och tacksamt arbete!
Dagen ger tid att reflektera över arbetsveckan. Att arbeta med människor är spännande, inte alltid lätt och ofta en balansgång. Magkänslan som växt sig starkare med år och erfarenhet måste ständigt beaktas, liksom ödmjukhet och ärlighet. Just nu är jag med och bygger några olika team. Det är spännande eftersom inget team är likt något annat och alla människor är unika. Om vi lyckas bygga ett bra team blir det suveränt, alla personer är trygga och bidrar med sina delar och det blir så mycket bättre än individuella insatser eller team där det finns konkurrens och otrygghet. En utmaning som jag gillar!
Snö
Jag återanvänder en haiku som stämmer bra, förutom att Arkhyttan var vitt i morse.
Påskhelgen har lunkat fram i sakta mak, ingen av oss orkar eller vill vara särskilt aktiva. Jag har lite gallbesvär igen och inser att det nog är dags att göra något åt det, som det nu är inkräktar det betydligt på mitt välbefinnande.
Jag laddar för att delta i Påsksmällen i morgon. Dels tänkte jag delta i tävlingen och dels ska jag ha hand om grill och servering av hamburgare. Förhoppningsvis blir huset även dammsuget och renat inför kommande arbetsvecka.
Oro och förhållningssätt
Terror, krig och oro i Sverige och världen. En värld som inte är som någon gång tidigare i min livstid. Det är svårt att hitta ett bra förhållningssätt men glädjande att höra rapporter om den solidaritet och hjälpsamhet som visade sig i Stockholm igår!
Trots detta är det på det privata planet som största delen av mina tankar och oro finns. Vi är inte odödliga och risken att någon av oss kommer att dö ökar för varje dag och varje år. Det vet vi men vill inte, i alla fall inte nu! Vi ska ju… och … och …
Att få ålderskrämpor och sjukdomar kan också sätta hinder för det vi vill, hur förhåller vi oss till det? Hur förhåller jag mig till att kroppen kanske kommer att sätta hinder för någon av oss? Hur förhåller jag mig till att en av oss kanske dör när som helst och att sannolikheten ökar för varje dag?