Mats fortsätter att minska i vikt och har i fyra dagar klarat sig med att ta enbart en tablett mot sina hjärnspöken. Det är viktiga framsteg!
Avsked
7 oktober
Igår kom beskedet att Mats farbror Rolf, det yngsta och sista syskonet till hans pappa Leo, dog på eftermiddagen. Vi tände ljus och skickade tankar till May-Britt och Jan.
Snart är vi definitivt den äldsta generationen.
Vi kände oss flitiga igår. Förutom gemensam hundpromenad ställde vi undan gräsklippare och fyrhjuling och fick därmed plats med bilen i garaget. Vi plockade även ihop takboxen som vi inte behöver längre, den är gammal, stor och tung men hel och användbar.
Idag går jag på en ny beredskapsvecka.. Vi ska in till Borlänge för att hämta utrustning och jag ska även ordna ett nytt pass.
Tankar om högkänslighet, rädsla och tvåsamhet
Jag befinner mig i ett ganska bräckligt tillstånd just nu och funderar påvarför.
Jag har bäddat in oss i en ny trygghet efter att Mats varit hemma under en så lång period, återhämtat sig och blivit mycket bättre. Jag vet att jag direkt efter hjärtstoppet och under sjukhustiden hade en nödutgång öppen för att Mats inte skulle bli bättre, komma hem eller överleva. Den nödutgången hade jag nu stängt ordentligt och började se en gemensam framtid.
När han blev inlagd i måndags raserades min nyvunna trygghet och min framtidstro trots att det inte var livsfarligt läge utan det gällde ”bara” att hjälpa kroppen att hitta rätt balans. Dagarna han var på sjukhuset blev långa och jag hade svårt för att ta mig för någonting. När han kom hem kändes det jätteskönt men jag mådde ännu sämre. Jag fick en efterreaktion som jag inte var beredd på.
Ur profeten av Khalil Gibran
Älska varandra
men gör inte kärleken till en boja.
Låt den hellre vara ett rörligt hav
mellan era själars stränder.
Låt var och en av er vara ensamma
liksom strängarna på en luta är ensamma
fastän de vibrerar av samma musik…
Jag tycker att ovanstående text uttrycker vad tvåsamheten innebär för mig. Det blir väldigt tyst och konstigt om den andra strängen eller vårt hav försvinner…
Rädslor är aldrig bra och jag har släppt fram min rädsla. Jag har det så underbart bra tillsammans med Mats och vill inte förlora honom!
Detta ska jag försöka ta hand om och släppa rädslan. Vi finns här och nu!
Grattis Tobias!
6 oktober
Tobias födelsedag, vi skickar hurrarop till San Diego!
Minus 3 grader kl 8 och hösten har definitivt kommit till Arkhyttan. Mats klippte gräsmattan igår och det var i sista minuten.
Jag tyckte att gårdagen borde ha varit lugn och harmonisk men det var den inte. Jag och min kropp var i obalans hela dagen, vilket jag tolkar som en efterreaktion på Mats senaste sjukhusvistelse. Det satte igång känslor och minnen…
Mats kämpar på med vikt och vätskeintag, han väger och mäter allt och det gav resultat i dagens vägning. Minus 4 hg! Bra att det lönar sig, han har det riktigt kämpigt!
5 oktober
Nu känns allt som det ska igen! Lugnet har lagt sig i huset.
Idag har vi börjar med att ta gemensamma hundpromenader. Solen skiner och morgonfrosten har tinat bort.
Husbilen blir iordningställd inför vintern, den ska besiktigas på tisdag och därefter ställer vi av den för denna säsong.
Mats är hemma
Äntligen!
Nä men… vad ….
Mats har verkligligen kämpat med att hålla nere vätskeintaget och vikten. Vi räknade med att vikten skulle fortsätta sjunka men i morse hade han gått upp 2 hg!
Han mäter vätskeintaget på centilitern (igår var 1520 cl), äter mycket måttligt, pumpar i sig vätskedrivande, har promenerat runt på sjukhuset i omgångar och unnade sig en lyx igår, en glass. Dagens vikt var ett riktigt bakslag! Nu vill vi veta vad ronden säger och funderar på förklaringar.
Jag tänker att de förmodligen chansade på att det var 7 kg vätskeöverflöd. Fram till 5 kg hjälpte det vätskedrivande, då var kanske vätskeöverflödet borta. Då hjälper det ju inte att fortsätta driva bort vätska… eller är det möjligt att fortsätta driva ut vätska till riktig uttorkning? Vi väger oss alltid varje dag och vet att vikten kan variera upp till närmare ett halvt kilo beroende på toalettbesök och annat.
Mats är jättebesviken och när personalen för andra dagen i rad försöker ge honom grannens medicin exploderar det! När han tagit den medicin de ersatte honom med upptäckta han att det ändå stod Göran på medicinmuggen.
Hjälp och suck, vad håller de på med, vilken medicin har han tagit??
Nu exploderar även jag!
Det går trögt…
3 oktober
Bara 1 kg minskning det senaste dygnet. Mats jobbar hårt, dricker max 1,2 liter dryck, blir ipumpad furix flera gånger per dag och han är uppe och går mycket. Vi hade hoppats på hemgång idag men det kan nog dröja ett dygn till. Vi väntar på ronden.
Jag vaknar på betydligt bättre humör idag och ska försöka ta tag i lite hemmasysslor. Ett Avestabesök blir det också, det är nästan 10 mil t o r och tar sin lilla stund. Maja passar på att löpa, det har sina sidor. Här ser ni Puttes och mitt gonattfoto till Mats igår kväll:
Denna dikt känner igen mig i:
3 kg återstår…
2 oktober
Mats blir kvar i Avesta. 4 kg är borta men 3 återstår innan de är nöjda. Hans värden måste de också hålla koll på i samband med uttorkningen.
Hundarna och jag stannar här hemma idag.
Väntan, igen…
2 oktober
Nu har jag börjat med en högre medicindos mot min psoriasis. Jag smörjer även med stark kortison för att se om det kan bli ännu bättre.
Jag var inte förberedd på att jag skulle reagera så starkt när Mats blev inlagd. Ingen av oss hade förutsett det och vi hade en del planer för veckan. Trots att det inte är något dramatiskt påverkar det mig starkt, jag återgår till de känslor jag hade i våras. Oviss väntan, ensamhet, passivitet och sorgsenhet. Jag sätter mig gärna i min soffhörna eller hänggungan och flyr in i serier, friidrott eller spel. Där är jag trygg!
Mats är vid gott mod när vi träffas eller chattar/pratar. Han delar rum med en annan man och tror att han ska få komma hem någon av de närmaste dagarna. Jag besökte honom igår eftermiddag, hade köpt med mig lite godsaker och vi träffades en stund. Jag blev snabbt rastlös och ville fly hem till min hörna igen.
Jag vet inte hur jag ska bemöta känslorna annat än att tillåta dem. Jag tillåter passiviteten och väntan, jag tillåter sorgsenheten och tankar som dyker upp. Mats säger att han insett hur viktigt det är att han kommer igång fysiskt, läkaren menade att varje steg han tar ökar hans chans att slippa tillslag. Han funderar på hur han ska undvika att samla på sig vatten igen när han kommer hem. Jag blir påmind om hur viktig Mats är för mig, vilket bra liv vi har tillsamman och hur bra vi anpassat oss till vår nya situation. Jag är rädd att förlora honom!
Min mage protesterar också, jag har varit riktigt bra ett tag. Jag tror att det är magkatarraktiga besvär. I natt sov jag oroligt med mycket drömmar och vaknade tidigt, långt innan gryningen.
Vi får se vad denna dag bjuder på…
