Bilddagboken

En sån oerhörd lättnad att hela flocken var samlad igen! Luften gick ur oss, vi tittade på På spåret och några avsnitt av Vikings och njöt! Hundarna var helspralliga av lycka halva kvällen.

Mats värden är fortfarande för låga men stabilt låga, det innebär att han orkar mindre. Det verkar som om vi måste utrusta oss med ytterligare tålamod innan vi kan se en tydlig förbättring. Jag kommer inte känna mig helt trygg förrän de slutat experimentera med medicinerna och vem vet hur lång tid det kommer att ta…

Igår snöade det 5 cm och jag fortsätter att skotta och skotta. I natt kom kylan tillbaka och nu på morgonen har vi minus 20. Vedspisen är guld värd, vi kan hålla Matsvärme i halva undervåningen.

Nu har vi hämtat hem Mats och hela flocken är hemma igen. Vi firar med varsin semla och njuter av nyköpta tulpaner! Hundarna smittas av stämningen och busar för fullt.

De har ändrat lite på Mats mediciner, de menar att han inte ska behöva syrgas utan  att läget ska stabilisera sig. Vi är nöjda med att han är hemma och kommer nu ta en dag i taget.

jag lägger många pussel, det är lugnande och ger också tid till tankar.

Det fortsätter att snöa men i natt kom det nog bara ett par centimeter. Mats hade igår kväll lite bättre syresättning men i morse var det tillbaka till det för låga värdet igen. Blodtrycket fortsätter att vara för lågt. Vi väntar på morgondagens besked när Akademiska i Uppsala blivit inkopplat. Väldigt mycket av vår tid de senaste åren har varit väntan, vi är vana fast inte nöjda med det. Vi vill ha lugn och ro! Jag längtar efter tomma innehållslösa dagar utan oro eller något inplanerat. Att fundera över Mats tillstånd och att ha en Faluresa inplanerad varje dag är precis vad jag orkar med. Jag funderar på att ställa in spanienresan i mars, jag vill inte lämna Mats och hundarna förrän läget är stabilt.

jag lägger pussel och funderar/reflekterar

Först måste all snö bort, tung och decimetertjock. Plogvallen dubbelt så tjock. Bilen får tuppkam eftersom armarna inte räcker till.

Mats är på gott humör men det är klart att tankarna går. Kanske måste han till Uppsala och hur lång tid tar det innan de kommit till rätta med medicinen eller vad det nu är som gör honom sämre… Hundarna är i bilen och jag stannar ungefär en timme, sedan blir vi båda rastlösa. Det är bra med sms-kontakten men fint att ses och känna in varandra en stund.

Nu ska jag titta på SM-skidor och sedan försöka fördriva kvällen så bra som möjligt.

Vårt hem är skapat för vår flock, när en medlem saknas blir det tomt. Jag vaknar och har gråt bakom ögat, Mats saknas mig! Hundarna är molokna och håglösa och det är uschligt här hemma! Mats var inte heller glad över att behöva stanna hela helgen, han hade hoppats få komma hem idag.

Det är känslorna, förnuftet säger att det är tryggt att de har koll på honom, den oro och osäkerhet vi känner när något inte är bra tär på oss. Att ta beslutet att ringa ambulans och överlämna allt till vården var det enda rätta.

Snön har vräkt ner i natt och bäddat in Arkhyttan i en extra tyst lördagsmorgon. Det gick knappt att öppna ytterdörren. Jag kommer har mycket skottning idag och det är bra för jag blir handlingsförlamad av att Mats är på sjukhuset. Besökstiden blir fokus och vi sms:ar flitigt.