7:00
Natten har varit lugn. Jag får ett kort sms från morgontrötta Mats när han blivit väckt/vaknat, idag: ”Mrn”. Då blir jag nöjd, jag vet att han lever!
Det är när jag vaknar som jag tänker som bäst, ibland alldeles för bra och då får jag skynda mig att dyka in i min iPad. Det är de rädda tankarna och de försöker jag ta hand om en efter en. Största rädslan är att Mats dör, att flocken ska splittras och att jag ska bli ensam. Den kommer fram ibland men jag lyckas rätt bra med att tänka, den dagen – den sorgen, det är nu som gäller. Nu:et den senaste tiden har varit ett ickevara och en väntan på att tiden ska gå, inte ett ”kvalitetsnu”. I morse kom tanken på att vi, om de inte lyckas i Uppsala, kanske kommer att leva med täta tillslag. Det anses inte som akut eftersom ICD:n gör vad den ska. Hur skulle ett sådant liv se ut och kan vi vänja oss med det?
Idag har jag inte tänkt besöka Mats. Jag behöver fokusera på momsredovisningen i vår firma och deklarationen. Vädret är lovande och jag planerar en långpromenad med hundarna mitt på dagen. Dagarna har blivit splittrade och jag har ingen energi kvar efter att tagit hand om hundarna och sjukhusbesöket.
18:30
Äntligen är jag klar med företagets måsten. Vi kommer att lägga ner vår verksamhet och bara ägna oss åt hobbykonst i fortsättningen.
Jag måste träna hundarna att promenera tillsammans med mig. Det funkar dåligt att gå med dem båda eftersom jag nästan aldrig gjort det. En träningsstund varje dag borde ge resultat. Det är bra läge nu när det är ljust och vägarna är snöfria.
Jag behöver få på sommardäcken, på måndag är det 15 april och vem vet, jag kanske ska åka till Uppsala och hämta eller besöka Mats.
Mats håller på att reda ut logistiken kring uppsalaresan. En ambulans är bokad dit men vi vet inget om hemresa och utskrivning. Det är bäst att ta med ytterkläder och käpp så att han klarar att ta sig hem på ett bra sätt.
Jag har pratat med Mats många gånger idag, det är skönt att det är så lätt att hålla kontakten. Han saknas mig och oss…
