Nu har det gått flera veckor utan några allvarliga hälsoincidenter, så skönt. Mats vikt går neråt och hans värden blir långsamt bättre.

Jag har fått tid att se på mig själv och min situation. Att inte kunna använda händerna tär kraftigt på mitt tålamod, jag kan ju inte ens torka av diskbänken. En storstädning vore på sin plats, fönstren ska putsas mm mm Februari har varit min sämsta månad under de senaste åren, då brukar jag få en deppighetsperiod och bli ”vårtrött”. Så även i år, jag har svårt att se några ljuspunkter och det mesta känns oöverkomligt! Jag tappar styrfart och energi och har väldigt lite lust till någonting. Humöret påverkar både mage och välmående och min artros besvärar mig mer än vanligt, ja det mesta känns botten helt enkelt. Jag lägger den lilla energin jag har på att få dagarna att gå och att vara någorlunda i balans för att inte förpesta tillvaron för de andra i flocken och väntar otåligt på bättre tider.

Det är tur att det är VM i skidor, det intresserar oss båda och vi är mycket stolta när vi tar medalj och sörjer när det går på tok.