Jag tycker inte om att köksbjörken utanför fönstret börjar gulna. Igår hade vi tråkigt väder igen och hösten känns väldigt påträngande.
Vart tog denna sommar vägen? Mitt problem med höft och ben, liksom den långa vänntan att få en körduglig handikappbil har ätit upp sommaren.

Nu är det nästa ”väntan”, jag väntar på att få veta när kirurgen kan ta emot mig och åtgärda den njursten jag har. Den ska enligt läkaren vara stor och har skapat en vätskesamling. Eftersom jag inte har feber eller ont är det inte så akut men bör åtgärdas snarast. Jag funderar mycket på om min smärta i höften/benet beror på detta. Jag är mycket bättre men har allt oftare en stickande/burrande känsla i hela låret. Jag vill få det åtgärdat snarast eftersom jag oroar mig för att att njurproblemet ska slå till ordentligt. Men först vill jag till Stockholm och se Åsas vernissage och träffa systrarna! Resan är bokad på torsdag.

Vi väntar också på Chryslern som bör bli levererad denna vecka, drygt en månad efter köpet.

Att träffa Båvesläkten i fredags berörde mig mer än jag förväntat mig. Jag tillhörde familjen i många år och har alltid känt mig välkommen och tillhörande även efter skilsmässan från Eric. Jag har många mest goda minnen och känslor som väcktes till liv och har visst inte bearbetat dem alla. Det tog mig några dagar att komma i balans igen.

Jag har haft tillräckligt med spänning i mitt liv och tänker aldrig klaga om jag har det långtråkigt. Det bästa är när jag själv kan bestämma vad jag vill fylla mina dagar med. ”Ledan är kreativitetens moder” är något som jag länge trott och levt efter!