När fotografen varit här pustade vi alla ut, även hundarna. Mats passade också på att elda upp gamla minnen.

Jag funderar på varför jag skäms för hur vi har det här hemma.
Att det här har varit vårt paradis har berott på att vi här kunnat vara precis hur vi vill. Vi anpassar oss inte till några normer eller måsten. Det har varit en befrielse för oss båda. Närheten till naturen och all den ”fria” ytan runt oss har inneburit ett lugn och en plats för reflektioner, kreativitet och lust. Vårt hem har blivit personligt, vi har tyckt om att förändra och bygga om efter våra behov. En del lösningar har varit udda, som när vi byggde en stor hundbur i stora rummet t ex. Vi har njutit av friheten, trädgård, skogen, jakten och livet! Vi har prioriterat det som fått oss att må bra, t ex fyrhjulingar, Mats scooter och friheten med husbilen.

När vi nu ska sälja huset har jag satt på mig andra ögon, så som jag tror att andra ser på huset. De senaste årens eftersatthet har jag sett men accepterat, så som jag alltid försöker möta det som jag möter i livet. Men…

Jag ser också att det ser ut som om ingen har brytt sig, vi har påbörjade och oavslutade projekt, huset är slitet och oredan både här och där. Min känsla av skam har med integriteten att göra. Att jag/vi inte längre förmått eller orkat, tidigare hade vi ett val.

I stället för skam vill jag känna stolthet över våra val. Stolthet över vad vi skapat och åstadkommit här. Vi överlämnar ett hus fullt av möjligheter och rätt köpare kan ta över och forma livet och huset precis som de önskar.