Kärleken är havet
Kärleken är havet,
vi är bara vågor.
När vi tror vi förlorat oss,
är det bara havet som andas genom oss.
Låt hjärtat vara öppet,
för i varje andetag
rör sig himlen lite närmare jorden.
av Rumi
Denna dikt fick jag av en gammal luleåvän. Tack alla kära vänner som hör av sig!
Redan i somras hade Mats hälsa försämrats, hans blodvärde sjönk och de konstaterade att han hade blödningar i tunntarmen. Läkaren Emma gjorde en vårdplan med 3 behandlingar i veckan. Under denna tid ökade han i vikt i stället för att minska.
Den 9 oktober fick han plötsligt hög feber och blodförgiftning. Ambulansen hämtade och han lades in på infektionskliniken. Där fick han antibiotika och blodförgiftningen stoppades. Däremot hade stafylokocker satt sig på hans ICD (inbyggd hjärtstartare). Normalt byter man ut kablar och ibland hela ICD:n. Detta var inte aktuellt på Mats, han skulle inte klara ingreppet. I stället startade man en 6 veckors antibiotikabehandling som sedan skulle övergå i livslång medicinering.
En vårdskada försvårade Mats återhämtning. Hans kropp fortsatte att samla på sig vatten där det gick och vid ett toalettbesök blev hans pung klämd och skadad. Detta förföljde honom sedan hela sjukdomstiden, han hade stor smärta, blödde mycket och det hindrade honom att röra på sig. När han var som sämst orkade han knappt lyfta på armarna.
När han fick njur- och hjärtsvikt konsulterades hjärt- och njurläkare och de beslutade sig för att låta IVA göra dialys för att tömma Mats överflöd av vätska. Hade vi tur så skulle njurarna då ta vid och sköta sitt igen.
På IVA blev han fantastiskt väl omhändertagen. Dialysen minskade hans vikt med 20 kg, det var bara skinn och ben kvar. Han var undernärd och fick näring intravenöst,.De kunde inte helt smärtbefria honom med tanke på hans hjärta men tillräckligt för att skulle må så mycket bättre och ha bra dagar och möten med oss. Bl a hade han en fin stund tillsammans med sin bror Lasse, Tobias och Joel. Dialysen lyckades och stängdes av och då fick han några sämre dagar.
Hans låga blodtryck var ett problem liksom att njuren inte började fungera som den skulle och igår blev vi kallade till ett möte med läkarna kl 13.
Precis som vi hade väntat oss berättade de att de inte hade fler åtgärder att ta till och att de bealutat att inte vidta livsupphållande åtgärder. Vi var eniga om att se till att Mats fick det så bra som möjligt och låta hans kropp få släcka ner sig i sin egen takt. Detta var Mats med på och sa ”Djävla skit” men sa även att det var en lättnad, han orkade inte kämpa mer!
Både Tobias och jag upplevde honom som piggare och mer klarvaken än de senaste dagarna. Lasse och Anna kom och sa farväl innan de tog bort de sista medicinerna och stängde av hans ICD. Tobias rusade iväg och köpte drickor så att Mats äntligen kunde dricka så mycket han önskade. Vi hade många och bra samtal.
Framåt kvällen beslutades att han skulle flyttas till ett enskilt rum på avdelning 27 på hjärtavdellningen. Där skulle han få lugn och ro. Jag beslutade mig för att stanna med honom livet ut. Läkarna sa att det kunde ta ett par dagar.
När vi följt med honom i flytten och han kommit till ro sa Tobias farväl och jag körde hem honom till hundarna. Lasse och Anna hade rastat och gett dem mat innan dess. Jag packade med lite kläder och saker för några dygn och körde tillbaka. Då ringde de från avdelningen och berättade att Mats frågade efter mig och var mycket orolig.
Han sken upp och välkomnade mig när jag kom innan för dörren. Personalen hade satt dit en säng till mig och jag var inställd på att stanna några dygn. Han hade mycket ont och han fick mer smärtlindring och behövde ändra ställning i sängen. När smärtlindringen börjat ta och de lagt honom i sidoläge, halv bortvänd från mig blev han lugn och somnde djupt. Lugnet la sig kring honom och jag slappnade av och satte mig i min säng bredvid honom och svarade på hälsningar, på IVA fick man inte ha telefon. Utan att jag märkte det, annat än det lugn jag i efterhand inser att jag kände, dog han i sömnen ungefär kl 23:30. Vi var alla överraskade att det gick så fort. Personalen trodde att han bara hade väntade på att jag skulle komma tillbaka innan han beslutade sig för att somna/dö.
Min första känsla var lättnad! Nu slipper han lida längre, den senaste månaden har varit fylld av smärta och det har varit väldigt ångestfullt att se. Nu var det äntligen över! Självklart gror den starka och närmast outhärdliga sorgen där i bakgrunden men sorgen brukar ta sina egna vägar och ta tid, så det får den göra.