Jag behöver skriva av mig mer om sommaren och friheten.

När jag i maj fick höft- och benproblem insåg vi hur sårbara vi var och att husbilslivet var beroende av att jag var pigg. Dessutom kunde Mats inte få med sig den stora scootern utan bara den lilla som vi måste vara två att lyfta in.
Det blev naturligt att vi bestämde oss för att göra oss av med den och i stället skaffa en handikappanpassad bil med ramp för scootrarna.

Den 17 juli sålde vi husbilen och hade den som inbyte till en handikappanpassad Chrysler. Nu tänkte vi göra utflykter och vid längre körningar övernatta i stugor eller på hotell. Fast så blev det inte.

Vi har kört bilen under max en vecka, resterande tid har den stått på verkstäder. Reperationerna går på garantin men vi har inte haft tillgång till en handikappanpassad ersättningsbil utan varit hänvisade till vår gamla volvo. Där kan vi ta med den lilla scootern men måste vara två som lyfter in och ut. Dessutom blir det för trångt när hundarna ska med.

Jag blev under sommaren bättre och bättre i benet men är ännu inte återställd. Det var under maj och juni inte aktuellt att göra annat än stå ut och gå på undersökningar. Det begränsade oss och vi kände oss ofria.
Mats dagsform varierar men vid bilköpet var jag så pass pigg att det var tänkbart att börja göra bilutflykter de dagar han mådde bra. Att röra sig i naturen är för Mats del bara möjligt på vissa platser och när han har tillgång till stora scootern. Vi var peppade att komma iväg och uppleva friheten igen.

Bilen krånglade från första början och är nu på verkstad för fjärde gången utan att alla fel är åtgärdade. Igår, 2,5 månader efter köpet, fick vi tillgång en ersättningsbil som är handikappanpassad som vi behåller tills Chryslern är färdigreparerad.

Under dessa månader har vi varit frustrerade och lagt all energi åt att hitta en lösning och försöka hålla humöret uppe. Vi kände oss mycket ofria och begränsade och såg sommaren och med den många av möjligheterna försvinna.

Fastän vi är begränsade på grund av Mats handikapp tycker jag att vi är bra på att se realistiska möjligheter i stället för hinder. När vi gjorde allt för att nyttja våra möjligheter och blev hindrade pga tekniska problem blev det mycket tungt. Det går inte att beskriva vilken lättnad vi nu känner och jag hade inte i förväg förstått hur tungt vi skulle uppleva ofriheten.

Idag är vi både lättade och supertrötta! Vi har en frihetsbil igen!
Ett stort tack till syster Gigi och Hasse som stöttat oss i bilprocessen!