Vi är oerhört sköra, både Mats och jag. Vi for aldrig iväg till skjutbanan igår, ingen av oss var i form för det. Dagen blev i stället en lugn hemmadag med många samtal om nuet och framtiden. Jag är sliten och balanserar på gränsen av min kapacitet. Det behövs inte mycket för att jag ska komma ur balans. Tisdagens oro för Mats har denna vecka satt sina spår. Det är oerhört tungt att vara inne på slutet av andra årets ovisshet om vad som orsakar Mats andnöd och att gå och vänta för att veta hur vi ska förhålla oss. Vad kan vi planera, hur ser framtiden ut…

Vi har båda två erfarenhet och självkännedom nog att ta oss igenom de svackor vi hamnar i. Dessutom kan vi prata om allt, det är viktigt att våga lyfta och prata om sina rädslor och farhågor, de krymper då och att dela en oro är så mycket lättare än att vara ensam!

Karin Boye

Jag sitter med min frukost och kaffekopp och vaknar långsamt i söndagstystnaden. Husbilen kommer att lämnas in för reperation av växellådan i slutet på denna vecka. Vi väntar otåligt på Mats undersökning i Uppsala och ser med förväntan fram emot min pension.