Som yrkesverksam och mamma var jag bunden till rutiner som var så självklara att jag inte tänkte på det. Helg- och vardagar t ex. Väckarklockan som ringde alla vardagar, fasta arbetstider mm mm

De har varit befriande att bli pensionär och slippa rutinerna, jag vill inte säga att det varit tvång eftersom jag har haft förmånen att välja. Det sista arbetsåret däremot kändes som ett tvång och något som jag inte skulle ha valt om det hade varit möjligt. När rutinen är en 40- årig vana är det även lite omtumlande att vara utan. Frågan är hur jag vill ha det nu, hur viktigt tycker jag att det är med rutiner?

Jag vet inte vad jag vill och tycker. Just nu låter jag dagarna ”rinna iväg” och njuter av det. Hemmasysslorna är bättre skötta, vi handlar och matplanerar bättre, diskbänken är oftast tom och tvättberget mindre. Jag känner mig emellanåt oerhört lat men tror att jag kan vänja mig vid att inte vara effektiv och nyttig, att vara fri och ha tid att släppa fram min inre kreativitet och lusta.

Det kommer att bli ännu bättre när jag kan använda mina händer igen…