Vi firade bröllopsdagen vid sjukhussängen med en varsin bakelse och en hjärtgirlang vid huvudändan. Mats är mycket tagen av sitt tillstånd och känner emellanåt obehag och yrsel. Vi är båda två håglösa och frågande, vad ska hända nu…

Avdelningsläkaren kom och pratade medan jag var där. De är angelägna om att han ska få balans i sina kalium och magnesiumvärden. Kaliumvärdet var nu på morgonen för lågt, de hade pressat ner det för mycket. De har gett honom en omgång via dropp. Läkaren skulle prata med ICD-läkarna om det är något som ska förändras i den. Det blir nog ytterligare ett antal dagar på sjukhuset innan de hittat en bra lösning.

Jag ska pröva att lämna hundarna ensamma hemma, det börjar bli för varmt i bilen. Helst skulle jag vilja vara hos Mats hela tiden, här hemma är jag rastlös och orolig mest hela tiden. Samtidigt vill jag inte lämna hundarna ensamma för länge. Som tur är sover jag bra och det har Mats också gjort.

Oavsett vilken lösning de hittar kommer vi att satsa på att vara här hemma i Arkhyttan tills vi hittat balans i livet igen och det kan nog ta tid. Slår ICD:n till ofta måste vi lära oss att hantera det. Blir det lugnare måste vi hantera oron för att det kan komma en hästspark när som helst.

Jag är rädd för att både Åsas examen och Karins 70-årsfest är i farozonen. Likaså får nog husbilen stå parkerad ytterligare ett tag.