Igår infann sig, eller åtminstone var det första gången jag blev medveten om det, en ny känsla. Mats har varit på sjukhuset så länge att jag kände en ny distans som inte kan uppvägas av kontakt via sociala medel eller korta sjukhusbesök. Vi har börjat leva separata liv och jag kände mig ensam… jag vet att vi har våra egna känslor och tankar att ta hand om (som alltid) MEN vi brukar dela mycket också. Det känns som om det blir mindre och mindre och det gör mig mycket ledsen! Jag kände en obeskrivlig saknad och stor sorg!

Vårt hem är inte vår trygga oas längre, sängen gapar tom och kall trots Maja och Puttes närvaro och måltiderna är tråkiga och oinspirerande. Måtte det vända så att han blir bättre och kan komma hem!

Mats har hört av sig, natten har varit lugn. Nu avvaktar vi vad läkaren kommer fram till idag.