Jag har längtat efter att få sitta hemma hos Karin i Molvizar och dricka mitt morgonkaffe och ha en hel semestervecka framför mig! Det är fjärde gången jag är här och jag börjar känna mig hemtam.
Resan igår gick bra, jag är flygrädd men lyckades hålla mig lugn fastän det var en mycket skakig landning. Det blev lite dramatik eftersom en person svimmade. Maggan och jag kände oss duktiga som själva lyckades ta buss från flygplatsen till busstationen i Malaga centrum. Karin hade rest dit och anlände 5 minuter före oss och hade en kvart på sig att fixa bussbiljetter och ordnade de sista platserna längst bak i bussen.
Den 2 timmar långa bussresan brukar vara en vacker upplevelse i sig, bussen kör kustvägen igenom alla orter fram till Salobrena. Nu var det mycket dålig sikt, regnigt och grått. Man vad gjorde det, 30 grader varmare än på morgonen och lukter… och att träffas…
Vi var inte beredda på det kaos som Salobrena bjöd på. Inga taxibilar tillgängliga, ösregn och vattenfyllda gator. Vi ångrar att vi inte tog foton på när vi skrattande vadade över vägarna för att ta oss till en restaurang för att invänta att en taxi skulle bli ledig. Vi blev dyngsura högt över vaderna och jag hoppas att mina vinterkängor inte tog för mycket stryk. Maggan är orolig att hennes skor inte hinner torka innan hon behöver dem. Delar av packningen i resväskorna blev också blöta, just nu hänger alla mina strumpor och trosor på tork.
Karin lyckade fixa en taxi och vid 16-tiden var vi framme i Molvizar, som ligger uppe i begen och inte drabbas av översvämningar. Vi fick av oss alla blöta kläder och Karin hade förberett en underbar fisksoppa men först värmde vi oss med en varsin Bloody Mary.
Efter maten drabbades jag av den stora tröttheten. De senaste veckornas dramatik och oro kring Mats, för lite sömn och insikten att jag var framme vid målet, en veckas ledighet tillsammans med Maggan och Karin. Vi spelade en omgång alfapet, Karin fick ett spel av Anita när hon var här i höstas. Som tur var vann jag, det var Maggan som hade otursbrickorna denna gång. Vid 21 sa jag godnatt och dök ner i sängen. Jag somnade till ljudet av deras röster, pensionärerna var inte lika utarbetade som jag!
Strax efter 23 väcktes jag av ett skypesamtal från Ellinor, hon kunde ju inte veta att jag hade däckat. Jag slängde över samtalet till Maggan och somnade om.
Nu sitter jag här i Karins fåtölj och lyssnar på gryningens fågelkvitter, katternas slagsmål, systrarnas snarkningar och värmepumpens surrande. Det har slutat att regna och blåsa. Termometern visar på 11 grader och jag såg fullmånen på en molnfri himmel. Jag sitter och inväntar att även själen ska landa!
