Igår hjälpte Lasse oss med att byta bromsslang på volvon som vi ska ombesiktiga idag. Vi gjorde också ett jättelass köttbullar till festen.
Jag fortsätter att vakna tidigt och sova i fåtöljen på kvällarna. Jag tror inte att jag kommer att vänja mig vid vintertiden förrän sommartiden är tillbaka.
Idag vaknade jag vid halv fyra, då gick Mats och la sig!
En vardagsvecka har snart passerat och min 70-årsfest närmar sig!
Det töar och är halkigt utomhus. Inomhus pågick under gårdagen full aktivitet. Mats malde kött och skar fina kvadrater av rotfrukter och gönsaker till 40 portioner gulasch. Jag hackade löken (12 stycken). Vi gillar att laga mat från grunden och blev särskilt nöjda med den veganska gulaschen som vi gjorde för första gången.
Idag ska den vacumpackas och frysas in. Köttfärs är mald och en smet är färdigblandad för att under dagen bli ett stort lass köttbullar.
Igår tog svenska skidskyttedamerna silver i stafett. Vi får se hur det går för herrarna idag.
Vissa dagar är betydligt tyngre än andra. Jag började gårdagen med tankar på världsläget och kriser men lyckades skaka av mig tyngden det innebär under dagen.
Äntligen kom vi iväg för storhandling inför 70-årsfesten och idag ska det bli matlagning för hela slanten. Två olika gulascher ska tillagas för att passa både köttätare och veganer. Köttbullar blir det också. Vi vill förbereda så mycket som möjligt i god tid.
Jag ser verkligen fram emot festen!
Varje morgon får jag mail från Bostad Syd och jag roar mig med att titta på vad som erbjuds just nu.
Under den timme det tog oss att åka till vårdcentralen igår vände kylan och temperaturen steg till bara några minusgrader. Nu på morgonen är det minus 1 och det ska bli plusgrader i några dagar nu. Jag hoppas att lite snö får ligga kvar.
Mats värden såg bra ut, han kände sig lite orolig och ur gängorna men hjärtat höll sig lugnt. Jag känner mig halvslö efter helgerna.
Här kommer två klipp på nyheter som tagit plats de senaste dagarna.
Jag jobbar vidare med Ylva Los födelsetavla. Det är mycket kärlek i den!
Igår var vädret och humöret inget vidare och vi ställde in handlingsresan. I brist på matvaror och frukt tröstade vi oss med våfflor och de sista hjortronen koktes till sylt.
Lasse kom hem från Italien vid min nuvarande vakningstid, strax efter kl 4. Temperaturen sjunker och ska visst fortsätta attsjunka under helgen. Nu är det minus 12 grader.
Bilhandlaren har inte lämnat in synpunkter till ARN på utsatt tid. Däremot fick vi överraskande ett sms med erbjudande om att byta vår bil (som står oreparerad i deras verkstad i Eskilstuna) mot en äldre motsvarande. Vi fortsätter att kräva hävning av köpet och tackade bestämt nej. Enligt ARN kommer de nu göra en bedömning och rekommendation utifrån våra inlämnade uppgifter. Går inte bilhandlaren med på det fortsätter vi till Tingsrätten och kommer då också att kräva skadestånd!
Jag vill börja med denna tänkvärdiga text från Aftonbladet:
”Efter att i mer än ett halvt århundrade ha deltagit i diskussionen om Israel/Palestina vågar jag påstå att jag hört alla argument från båda sidor. Alla argument.
Till det finns en enkel förklaring. 1968 var jag bland de ungdomar som startade solidaritetsrörelsen i Sverige för det förtryckta och bortglömda palestinska folket.
På den tiden gällde diskussionen främst frågan om den historiska hemortsrätten till landet och om den nyligen inledda ockupationen av Västra Jordanstranden, Östra Jerusalem och Gaza bara var tillfällig i väntan på fredsavtal, eller syftade till en permanent ordning. Det senare bestreds hätskt och beslutsamt av Israels försvarare.
För oss i solidaritetsrörelsen var inte ockupationen som sådan det mest avgörande, eftersom vår huvudparoll var ”För ett demokratiskt Palestina”. Det betydde ett land, från floden till havet om man så vill, med lika demokratiska rättigheter för alla invånare, judar som palestinier som andra. Det slutet på konflikten anser jag fortfarande vara det enda hållbara, även om det kan te sig än mer utopiskt idag än före den långa raden av nya krig som följde efter Sexdagarskriget i juni 1967.
Allteftersom tiden gick började omvärlden förespråka en tvåstatslösning, att återgå till den delningsplan som FN lade fram från början 1947.
När palestinierna själva anslöt sig till delningsplanen fick förstås vi i solidaritetsrörelsen anpassa oss. Problemet var bara att Israel allt tydligare visade att man inte ämnade gå med på någon delning av det land man ansåg sig ha ensamrätt till. Alltså permanent ockupation. Alltså apartheid, eftersom det palestinska folket inte kunde få rösträtt i en stat som definierade sig som judisk snarare än demokratisk.
Därefter kom all diskussion under några år att handla om den permanenta ockupationen och förtrycket mot den ockuperade befolkningen och Israels fortlöpande kolonisation. Det försatte Israels anhängare i en både omöjlig och outhärdlig position. Därför upphörde den politiska diskussionen och ersattes av anklagelsen att all kritik mot ockupationen var antisemitisk, eftersom ockupanterna var judar. Särskilt stämplades ordet apartheid som antisemitiskt, också av den svenska regeringen.
Nu under det senaste Gazakriget har den diskussionsmördande anklagelsen för antisemitism trappats upp till ”nazism”. Så att till och med miljöaktivisten Greta Thunberg i en vanligtvis anständig morgontidning härförleden jämfördes med Hitler för att hon uttryckt stöd för befolkningen i Gaza.
Då är samtalet till synes slut. Ändå måste något sägas. För om ordet dör finns intet.
En hel del har jag dock lärt mej under mer än ett halvt århundrades debatt, gräl och, mer sällsynt, ordnad diskussion om Palestinafrågan. Främst att vi måste reducera samtalet så att vi når in till problemets moraliska och politiska kärna.
För det första bör vi då stryka all diskussion om den historiska hemortsrätten i Palestina. Båda sidor har starka argument. Ger man sig emellertid in i den diskussionen tar den aldrig slut.
För de andra måste vi lämna Gud utanför. Samme Gud finns på båda sidor.
För det tredje stryka all diskussion om vilket folk som kan åberopa störst lidande, judarna under det nazistiska folkmordsprojektet då drygt hälften av offren var judar, eller palestinierna under Al Nakba, den etniska rensningen i Palestina 1947-48 då mer än 700 000 palestinier fördrevs. Båda sidor har argument som räcker i evighetsdiskussion.
För det fjärde frågan om vilken sida som är mest skurkaktig. 1977 antog Netanyahus parti Likud ett program som slog fast att Israel för evigt var landet ”mellan havet och Jordanfloden”. Vilket terrororganisationen Hamas kom att se som ett utmärkt program och därför själva antog 2017, fast i omvänd ordning, ”från floden till havet”.
Båda sidor har tillräckligt omfattande bevis på den andra sidans grymheter, terrorism och ockupation som nu senast massmordet för hand och på nära håll den 7 oktober gentemot de följande massmorden med flyg och artilleri i Gaza. Diskussionen om omänsklig grymhet kan också pågå utan slut och utan att vinnas av någondera sidan.
Så vad finns då kvar att tala om? Bara problemets kärna: Två folk som bor i samma land där båda har rätten på sin sida.
För även om det inte fanns ett israeliskt folk när den sionistiska ideologin och rörelsen föddes på 1800-talet så finns det i vart fall nu. Och om det inte funnes något palestinskt folk så funnes inte heller ockupationen och apartheidpolitiken.
Om vi rensar ekvationen så långt återstår bara två folk som båda har rätt till samma land. Det gör konflikten unik. Men då finns likväl möjligheten att lägga fram ett ytterst svåremotsägligt förslag: En man, en röst. Det vi kallar demokrati. Lika rättigheter för båda folken.
Den som nu tar till den obotfärdiges förhinder – ”det går inte, i alla fall inte nu” – bör överväga alternativet. Det är nämligen eviga krig som Israel alltid måste vinna militärt och förlora moraliskt.
För övrigt anser jag att…
…det är lite svårt att önska gott nytt år 2024 inför Rysslands krig i Ukraina och Israels krig mot Gaza och ett presidentval i USA som kan komma att avsluta den amerikanska demokratin.
… man bör skaffa elbil om man har råd. Men knappast en Tesla.”
Det blir kallare för varje dag men inte som högst uppe i Norrland. Elpriserna stiger i kylan och ännu mer när kärnkraftverken krånglar. Nere i Skåne är det snökaos.
Jag fortsätter att vakna tidigt, tidigt, idag var klockan fyra och igår halv fyra. Jag får ändå min sömn eftersom jag på kvällen somnar tidigt i fåtöljen.
Idag ska vi handla hem för att i helgen påbörja förberedelserna inför festen. Vi ska göra en vilt- och en vegansk gulasch och ett lass med köttbullar som vi fryser in. Därutöver planerar vi att servera tjälknöl av älg, potatissallad och några grönsallader. Det är skönt att förbereda allt i god tid för att undvika stress i sista minuten. När det blir dags ska jag bara njuta!
Vi följer Tour de Ski och kunde igår njuta av två medaljer, en guld och en silver. I helgen sätter även skidskyttet igång igen.
Elin ger oss täta rapporter. Ylva Lo har blivit en månad och förändras ständigt. Jag tittar på foton och minns doften och känslan.
Ylva Lo, mitt barnbarn!
Det är inte bara klockan och almanackan som ger mig tiden. I morse tittade jag i kaffeburken och undrade vad som hade hänt. Jag fyllde ju den nyss! Lika så hundmatstunnan, det är visst dags att fylla den, redan?!
Igår gjorde jag i ordning en liten låda med förnödenheter som ska ställas i bilen. De gör ingen nytta här hemma. Innehåller reflexväst, ficklampa, handvärmare, 2 räddningsfiltar, elddon, savetter, vattenreningstabletter, vevradio/laddare, batterier, näringsdryckpåsar (vatten ska tillsättas). Med den, en spade och sjukvårdsväskan är vi väl vinterrustade. Har vi med en termos varmt vatten vore det perfekt.
Här hemma har vi också en låda med viktigt innehåll. Vi fick en vattenrenare och långtidsförvaringspåsar för torrvaror i julklapp som kompletterar den lådan perfekt!
Nu är det vardag igen och dags att sätta igång förberedelser inför min 70-årsfest. Nästan 40 personer kommer och ska fira dagen med mig, vi ska hålla till i Arkhyttans bystuga. Det innebär även en del logistik för att ordna sovplatser och bilskjuts men det har löst sig bra. När man fyller år i januari är det svårare att ställa till med kalas än om man fyller på sommarhalvåret. I alla fall om man vill fira med släkt och vänner som bor långt bort, vilket är fallet för mig.
Jag ser verkligen fram emot festen!
Lasse kommer hem från Italien i slutet av veckan, han och Ximena verkar ha det skönt och bra hos Anna.
Idag ska jag sopa/skotta fram bilen. Mats ska på sin veckliga provtagning.
Snötäcket har växt och igår fortsatte det krispiga vädret med lite högre temperaturer. Det ska visst komma mer snö till nyår.
Vi befriade bilen från snö och Mats och Tobias gjorde ärenden i Långshyttan och Hedemora. Vi åt efterlängtad lutfiskpyttipanna med nymald skånsk senap. Äntligen har vi lyckats få rätt styrka och smak på senapen!
Det var Tobias sista kväll och vi festade på en god ostbricka, några hade Tobias med sig från Danmark. Vi tittade också färdigt på en glasblåsarserie på Netflix, där får man följa en tävling i fantastisk glaskonst.
Jag njuter av att ha odramatiska lugna dagar, dramatik har jag haft nog av i mitt liv. Vi diskuterar vidare om en eventuell flytt till Skåne och vad det skulle innebära. Det är en lustfylld sysselsättning! Det är mycket att göra innan vi kan flytta, rensning och försäljning av huset t ex.
Mats har fått tillbaka sin klåda, den kommer och går utan att vi förstår varför. Klådan stör hans sömn och tar mycket av hans energi för att stå ut.
Tobias reser mitt på dagen och sedan kommer det att bli tomt. Vi och hundarna kommer att sakna honom!
Igår var det mycket kallt under hela dagen. Som lägst hade vi 17 grader. Tobias testade att kasta kokande vatten och det fungerade som vi sett på många filmer!
Idag är det hans sista dag hos oss. Han och Mats ska köra till Långshyttan för Mats provtagning och till Hedemora för att handla.
Vi har haft en mycket skön julhelg. Nu forsätter vi i rask takt mot nyåret som vi kommer att fira själva.
