Ibland blir jag så trött på mig själv!

Den person som jag har haft bland det svåraste att leva med är mig själv. Jag blir så trött på mitt ego, trött på min kropp som protesterat med sjukdomar och annat, trött på mina tankar…

Men eftersom jag inte har något val hittar jag alltid så småningom tillbaka och känner att jag står med båda fötterna på jorden och accepterar situationen.

Mats har lärt mig att förlåta mig själv, att se på mitt ynkliga jag och klappa mig själv på huvudet. Lilla Gunilla, så tokigt eller så tråkigt det kan bli ibland. Men jag tycker också att jag berömmer mig själv över hur bra det kan bli, det här gjorde jag bra.

Jag har haft en tendens att grubbla lite för mycket, bäst har jag mått när livet rullat på med lagom tid för relektioner och lite tid för grubblerier.

Som 65-åring borde jag känna mig själv riktigt bra och hantera mig själv på bästa sätt. Det gör jag också men jag återkommer ofta till samma stadier som jag ska arbeta mig igenom innan det känns bra. Det blir jag trött på, det vore skönt att kunna gena lite!

Att bli pensionär är en större förändring än jag kunnat förutse. Eftersom jag har så mycket jag vill göra trodde jag att jag bara skulle sätta igång. Jag hade inte insett hur slutkörd jag var och att mina psoriasishänder skulle sätta stopp för det mesta av det jag vill göra. Det jag har är mycket tid för grubblerier…

…och just nu är jag väldigt trött på mig själv!