Här om dagen skrev jag att vi hade haft några lugna veckor utan hälsoproblem. Igår blev det desto värre!
Vi satt i våra fåtöljer och tittade på skid-VM och herrarna hade precis gått i mål då Mats plötsligt fick hjärtstopp och slutade andas. Att ringa 112 gick snabbt och jag fick tydliga instruktioner på vad jag skulle göra medan vi väntade på ambulans och räddningsbil.
Jag har inte tränat hjärt och lungräddning men Trots det höll jag hans andning och hjärta igång i 20 minuter. Att lyfta ner honom från fåtöljen var inte att tänka på så jag fick göra så gott det gick. Det var jättejobbigt men mannen från 112 hjälpte till och hundarna försökte också göra vad de kunde.
När räddningspersonalen kommit (det var 3 bilar) lyckades de få igång andning och hans hjärta efter 3 försök med hjärtstartaren. De är så professionella och skickliga och det var gudomligt skönt när de tog över. En av personalen tog hand om mig! Mats for iväg i en av ambulanserna men räddningspersonalen stannade tills jag kontaktat Gerd och Klasse för att få skjuts till lasarettet i Falun och Lasse för att få hundvakt. De åkte först när Gerd hade kommit.
Jag gick in i någon slags glasbubbla, det är fantastiskt hur vi fungerar. Känslorna lades åt sidan och jag gjorde det jag skulle, jag kom till akuten och då var Mats kontaktbar. Läkaren sa att jag hade räddat hans liv, han var stabil men hade ont av de revben jag hade brutit. De flyttade honom till intensiven där han fick ligga under ständig övervakning. Fotot är från anhörigrummet där jag fick sitta medan de gjorde i ordning honom.
Det är problem med smärtlindring och medicinering eftersom Mats äter vissa mediciner, har svagt hjärta, lågt blodtryck och svårt med andningen. Han fick så mycket morfin och Alvedon de kunde ge, apparaten varnade hela tiden för hans låga blodtryck. De brukar lägga epiduralbedövning men det går inte när man äter blodförtunnande. Syresättningen var det lite knepigare med. Vi väntade på lungröntgen för att få veta om revbenen gjort hål på lungorna, det hade de som tur var inte och då kunde han få en andningsmask motsvarande den han har hemma fast med syrgas. I annat fall övervägde de respirator och det hade inneburit en hög risk.
Jag kunde sitta bredvid honom den mesta tiden och han var ordentligt virrig och hade svårt att prata. Han frågade om och om igen vad som hade hänt och klagade på smärtan av revbenen och andningen. Han mindes inte att vi hade hundar när jag berättade att Lasse tagit hand om dem eller att han hade en andningsmask hemma. Personalen var fantastisk, de berättade att det var vanligt att man blev förvirrad och hade svårt med minnet direkt efteråt. Jag tycker ändå att det var det värsta, jag såg framför mig hur pappa blivit efter sin stroke. Det ligger och gror en oro över att hans hjärna har blivit skadad av för lite syre. Det ska jag kolla upp ordentligt med läkarna idag.
Han var ändå Mats mitt i allt och gjorde tummen upp åt att jag krossat hans revben men räddat livet, liksom verkan av morfinet och innan jag gick hem klappade han mig ömt på kinden!
När han fått andningsmasken och läkaren jag väntade på blev akutinkallad ringde jag efter skjuts hem. Där väntade Lasse med hundarna. Jag pratade med Joel och Tobias liksom Elin och Åsa. De är ett stort stöd trots avståndet till San Diego, Helsingborg, Malmö och Göteborg.
Jag tog en stor whisky on the rocks och stupade därefter i säng tillsammans med hundarna.
Klockan 5 vaknade jag och började tänka på gårdagen. Jag ringde intensiven och fick veta att natten varit lugn. Då kom gråten, den läkande sköna gråten…