Äntligen tänkte jag igår eftermiddag och kväll. Jag hade inte ont längre och började våga hoppas att jag snart ska vara helt återställd. I morse var jag inte lika optimistisk när värken startade så fort jag ställde mig upp. Men jag tror ändå att det går åt rätt håll.
Igår lagade Mats gasolluckan på husbilen, den gick sönder när vi böt gastuber i Landskrona och blev då bara provisoriskt lagad.
Förr i världen hade det inte varit något problem alls, han har kunskapen och tekniken men att arbeta dubbelvikt i den höjden med andningsproblem är ingen höjdare.
Jag försökte bistå med det jag kunde. Jag hämtade och langade verktyg som en operationssköterska och vi blev nästan klara. Vi föll på målsnöret, att sätta i 4 popnitar i två gångjärn. Jag är inte stark nog och inte Mats heller nere på den höjden. Då tappade han fullt förståeligt sugen och orken och bestämde sig för att vara sur och arg ett tag. När Lasse kom hem fixade han det på 10 minuter!
Sådana är vi, halta och lytta och det är viktigt att tillåta sig att tappa sugen emellanåt.
Hungerdebatten fortsätter, jag tycker att Göran Greider har en poäng i det han skrev i sin ledare i DalaDemokraten:
Däremot är jag tveksam till humorvärdet i den ingressbilden, det går så lätt till ytterligheter och jag tror inte det är rätt väg att gå. Jag vet inte vilken väg man ska gå, det är därför jag läser och tar del av de tankar och reaktioner andra delar med sig av.
