Igår var Mats i Avesta på ultraljud och fick besked om att den knöl läkaren kände var en fettknöl, skönt!
Vi har investerat i en extra batteriladdare som kan starta bilen men även ladda Mats bärbara syrgasapparat. När vi blev sittande med dött bilbatteri härom dagen var det bara minuter från att batteriet i Mats syrgasapparat tog slut. Nu följer denna laddare alltid med honom i den dramatenväska vi försett hans fordon med.

Trädgården översvämmas av äpplen, vinbär och hallon, vi tar i år bara reda på en bråkdel av dem. Det är sorgligt men helt OK.

Vi är begränsade och gör det vi vill och orkar men det känns bra att några andra snart ska ta över!

Under min bröstcancerbehandling reflekterade jag mycket över mitt liv, tidigare och hur jag ville ha framtiden.
Jag liknade livet vid en flod där jag flöt fram i olika takt. Ibland genom forsar och helt okontrollerbart, ibland stilla i en lugn vik men oftast i en lugn takt. När jag stötte på stenar eller andra hinder hade jag tidigare stannat för att försöka förstöra dem innan jag kunde fortsätta. Då gjorde jag ett val, det är fullt möjligt att flyta förbi och lämna hindren orörda. Jag får ta en annan väg men fortsätter ändå resan framåt. De hinder som inte kan förstöras ger inget annat val är att flyta förbi och hitta andra vägar.
Jag tycker att vi gjort det bra vad gäller Mats handikapp och mina fysiska hinder. Den nya vägen känns bra och ger andra möjligheter än vi tänkt tidigare.
Jag blir påmind om att det är där vi befinner oss nu när vi väntar på att någon ska köpa vårt hus innan vi kan fortsätta dit vi önskar. Under tiden vi väntat har jag fastnat bakom hindret och trampat vatten och fastnat i tröstlös väntan.
Nu ska jag i stället flyta vidare och se vad som väntar runt nästa krök!
Som Mats brukar säga:

Det blir sällan som man tror men alltid som det ska!

Världsläget fortsätter att vara bekymmersamt. Jag tar in så mycket jag orkar, ibland mer ibland mindre.