Vila och värktablett hjälpte men rastlösheten drev mig ut för att påbörja arbetet med vedstacken. Då kom Karl Oskar med det andra och sista vedlasset. Jag kunde arbeta en liten stund men avbröt i tid, jag får ta lite i taget!

Lasse arbetade full dag trots att det var söndag. Mats beslutade sig för att ta en ensamtur på scootern till flygfältet utanför Säter. Det är knappt en mil dit och laddningen på stora scootern räcker närmare tre mil.
Mats har helt klart kommit in i en ny fas. Trots att han har dåliga dagar och tar helt slut emellanåt, utmanar han sig själv till att bli mer självständig och att anpassa sig till sitt handikapp! Det är en utmaning även för mig, jag har vant mig vid att vara beredd och att finnas till hands när det behövs.

Det kändes lite som när jag skickade iväg barnen ensamma till skolan för första gången! Han kom fram, flög lite med ett modellplan och kom så småningom hem glad och nöjd.

För oss pågår livet som vanligt men samtidigt kan jag inte att blunda för verkligheten. Jag är bekymrad och känner mig osäker på vart vi är på väg och hur detta kommer att sluta!