Igår grattade och tänkte vi särskilt på Joel som fyllde 36 år. Han firade med en resa till Ven tillsammans med vänner.

Mats hade en riktigt dålig dag men gjorde fantastisk bouillabaisse som vi njöt av tillsammans med Ximena och Lasse. För min del var livet och smärtan under kontroll. Jag försöker dra ner på värktabletter när smärtan minskat men jag är ännu beroende av dem. Det blir långsamt, långsamt allt bättre och rullatorn får bli mitt stöd ytterligare ett tag.
Ximena fixade med odlingarna och Lasse packade inför Italienresan, han sitter nu på flyget.

Vi gjorde ärenden i Hedemora, dvs Mats, jag kan ju inte gå utan stannade kvar i husbilen. När jag ser honom köra iväg med den lilla scootern är det så tydligt vilken energi och kraft han har förlorat. På scootern blir han gamla Mats igen.
Jag tittade mig omkring i husbilen, detta liv är nu snart över. Vi ska försöka ersätta den med en handikappbil med ramp så att stora scootern kan följa med förutom hundarna. I stället för ställplatser får vi hyra stugor när vi reser. Det är en sorg att behöva ge upp husbilslivet men den har gett oss en fantastisk frihet framför allt under pandemin.
Att ha en husbil innebär alltid ett fixande med än det ena och än det andra, vilket vi inte längre mäktar med. Vi har insett att den tiden nu är förbi.

Var sak har sin tid och stunden då vi ska överge husbilslivet närmar sig. Det är med sorg i hjärtat men vi har haft många fantastiska stunder i våra husbilar de senaste 20 åren!

Nu väntar en ny tid, det återstår att se vad vi kommer att skapa för innehåll.