Jag är inne på fjärde veckan med svår smärta och tänker på mamma som levde med svår fantomsmärta i över 10 år. Vi såg att hon hade ont och hon svettades ofta ymnigt. Hon berättade om sin smärta och försökte minska/bli av med den med alla möjliga behandlingar och mediciner men lyckades aldig bli smärtfri.
Ett sånt fruktansvärt öde! Jag kan inte minnas att hon gnällde utan försökte tillsammans med pappa fortsätta sitt liv så bra som hon bara kunde.
Förlåt för att jag aldrig riktigt förstod dig mamma!

Igår sattes det potatis på byns gemensamhetsodling, jag avstod att hjälpa till av naturliga skäl. Lasse har landat i Italien och det lämnar ett underligt tomrum i huset.

Mats är envist flitig, han lagade potatissallad och rådjursfile’ till middag och på kvällen tvättade han husbilen. Jag blev modfälld och handfallen eftersom min smärta återkom igår om än i lite mildare form. Det blev färre stunder av smärtfrihet och en molande smärta varierar på en skala mellan 3-8 på en 10-gradig skala. Det gör mindre ont när jag går än tidigare även om smärtan då ökar och stannar kvar en bra stund efteråt.

Natten har varit tung och ”svårsoven” och jag är så trött på detta! Borde jag inte bli bättre? Var det bara bedövningsmedlet som tog, det skulle hålla i sig två till tre dagar. Har kortisonet inte hamnat på rätt ställe?

Här kommer en rubrik som jag reagerade mycket negativt på! Skulle en man kunna få samma rubrik och text?