Gårdagen tillbringade vi i bilen, t o r Eskilstuna. Chryslern är inlämnad och vi har lånebil tills den är åtgärdad. Vi börjar kunna snabbmatställena i Eskilstuna nu.
När vi kom hem var jag helt slut och satt i min fåtölj hela kvällen.
Mjöden puttrar på jäsning och idag ska jag fortsätta hälla upp den sista honungen i burkar, hälften är kvar. Sedan är det dags att skura köket, honungen sätter sig överallt hur försiktiga vi än är. Biancas päls t ex innehåller honungstovor…
Vädret fortsätter vara ostadigt, men sommarsverige är vackert ändå, konstaterade jag under bilresan igår. Vi har inte kunnat vara ute i omvärlden särskilt mycket denna sommar.
Igår behövde vi pensionärsfredag. Vi är båda trötta och rastlösa eftersom bilaffärerna ännu inte är riktigt klara. Mats lyckades fixa felen på bilen, det var troligtvis jordningsfel. Nu ska vi testköra några dagar och se om allt funkar som det ska. Fortsätter det att krångla kommer bilhandlaren ta tillbaka bilen och fixa problemen.
Den 20 juli är ingen vanlig dag. I större delen av mitt liv har det varit en festdag med min skånska släkt. Det var mormor Agdas födelsedag och släkten samlades, umgicks och åt sju sorters kakor. Likaså är det alla släktMargaretors namnsdag. Så mina tankar gick till dem igår.
Jag gillar Lillhärdals facebooksida, de använder den på ett bra sätt. Här är ett exempel!
Igår hade jag en fantastiskt bra dag, jag var helt smärtfri mellan kl 8:30 och 14:15, när jag inte rörde mig vill säga. Jag kunde ändå röra mig ganska enkelt och njöt av varenda sekund. En så stor förbättring var välbehövlig! Jag försöker minnas det nu när jag sitter med tensapparaten på och svetten lackandes av smärta.
Vi åt naturligtvis matjesill och lyckades med samlade krafter bära ut och in maten. Till och med kökstrappan är en utmaning för oss!
Jag har gått ner 5 kg under dessa veckor och Åsa blev förskräckt när hon såg mig. Aptiten finns inte riktigt där. Men igår var jag hungrig, smärtan har överskuggat allt annat.
För Mats är det tvärtom, en av hans han vätskedrivande mediciner har blivit försenad och vätska samlas i kroppen. Det är en utmaning att dricka så lite som möjligt i denna värme!
På kvällen tittade vi på Avatar 2, en 3 timmar långdragen efterföljare. Den ser jag inte om!
Jag har hittat en smärtfri sovställning och jag önskar att jag kunde ligga kvar i den längre men får i stället kliva upp och lägga mig vid flera tillfällen för att få tillräcklig sömn. Jag planerar att göra en ny sömninsats om en liten stund. Jag blir bättre, får mer och mer sömn och som naprapaten sa, smärtan är inte farlig. Men tärande är den!
Åsa och kusin Anna en midsommarafton för länge sedan.
Det blev tomt när Elin och Åsa hade åkt men de lämnade kvar mycket av sin positivitet och kärlek som jag så väl behövde!
Förmiddagen var ganska smärtfri och jag märkte av att jag sovit mycket bättre. På eftermiddagen var det däremot sämre. Jag har sedan dess en i styrka varierande smärta i lår och höft.
Smärtan skrämmer mig och jag är rädd för att det ska göra så ont som jag hade från början. Det gör det inte även om det tar i ordentligt emellanåt och jag försöker släppa rädslan då den naturligtvis påverkar smärtan negativt. Det är inte så lätt!
Det blev fyra timmars sömn i sängen i natt igen. För att variera mig har jag satt mig i Mats fåtölj och ska slumra så mycket jag kan och däremellan njuta av gryningen.
Igår var det student- och skolavslutningsfirande runt om i Sverige. Min familj firade Ludwigs student i Stockholm och en annan del av släkten var på en släktings begravning. Livet har sin gång.
Om jag ska sammanfatta min nuvarande situation finns det bara ett ord:
Trött!
Jag satt på sängkanten i morse, efter att ha sovit riktigt bra trots begränsad sovställning, och tänkte: så här är livet utan smärta, jag hade inte ont någonstans! Där stannade jag och njöt en stund trots hundarnas ivriga försök att få mig att stiga upp och släppa ut dem. När jag väl ställt mig upp har jag ett maratonlopp framför mig innan jag kan sätta mig och njuta av frukosten. Kortosonsprutan har definitivt gett effekt. Smärtan har minskat från 12 till 8 på en tiogradig skala, det klingar av snabbare efter rörelse och värker mindre ofta när jag är stilla. Däremot känner jag träningsvärk och har ont på alla möjliga andra ställen efter tre veckors konstig och säkert fel belastning. Och jag är så trött! Igår sov jag flera gånger under dagen. Men äntligen vågar jag tro på en förbättring!
Lasse fyllde år igår och vi firade med grillmiddag och tårta och det var betydligt muntrare än vad bilden visar!
Jag träffade dessförinnan läkaren som gav mig kortisonspruta i höften. Den ska ge bedövning två till tre dagar och kortisonet verka i upp till tre månader. Jag märkte genast en effekt och fram till läggdags befann jag mig i ett smärtfritt lyckorus. Varenda muskel i kroppen slappnade av. På kvällen återkom smärtan och natten var som den varit tidigare, smärtsam förutom i en liggställning. Jag håller tummarna för att smärtan ska klinga av och att kortisonet ger effekt!
Vi diskuterade även frågan om hur man kan veta om jag har artros eller om det möjligen kan vara psoriasisartrit. Min vanliga läkare har varit upptagen så jag har besökt en ung AT-läkare i stället. För att påvisa min psoriasis hade jag förberett ett foto på hur händerna ser ut utan behandling.
Hon var väldigt öppen och noggrann och diskuterade mitt fall både med sin handledare och med en jourläkare på reumatologen. Mina krokiga värkande händer fotograferades och hon skrev en remiss till reumatologen för vidare utredning. Jag kände mig väldigt bra bemött!
När jag var på akuten i Avesta berättade jag om min psoriasis men också att jag arbetat i trädgården. I journalen fanns trädgårdsarbete och inkontinens nämnt men inget om min psoriasis, jag tycker att jag blev utsatt för åldersdiskriminering och behandlades som en gnällsjuk kärring. När jag kom till Långshyttan tog läkaren över journalen från Avesta och utgick därifrån (vi uteslöt inkontinens). Jag var inne i värkdimman och om jag inte hade tagit upp frågan om psoriasisartrit hade vi missat att kolla upp detta.
Vi är inne i en mental omställningstid, vi har insett hur skröpliga vi är och att vi ska utesluta en hel del av våra tidigare projekt och aktiviteter. Det är ett sorgearbete men det gäller också att lyfta blicken och se vad det ger för möjligheter! Vi turas om i humörsvängningarna, Mats och jag.
Väderprognoserna framöver verkar lovande, Mats glädjer sig och välkomnar värmen. Jag är rätt nöjd som det är.
Kriget i Ukraina fortsätter och nu senast har en damm sprängts vilket gett förfärliga konsekvenser. Bl a hotas ett kärnkraftsverks kylvatten.
Idag ska vi fira Lasse som fyller år! Han förbereder sig inför Italienresan till Anna på söndag.
Mats rullator har varit mitt stöd i livet de tre veckor jag haft höftsmärta. Det är ett praktiskt ”fordon”/hjälpmedel, enda nackdelen är att det är för liten ”bricka” när jag vill transportera saker.
Idag håller vi tummarna för att kortisonsprutan ska ta bort den akuta smärtan som bara lindrigt mildras av tabletter.
Jag har funderingar/frågor kring artrosen. Vad jag inte visste tidigare är att det finns psoriasisartris som oftast sätter sig i händer eller fötter. Jag har förutom utslagen värkande och kroknande fingrar som bivit stelare och stelare. Det är inget jag sökt hjälp för eftersom det inte är särskilt akut. Kan detta hänga ihop med höftproblemet och psoriasisen? Det har inte alls diskuterats vid läkarkontakterna, jag har inte vetat att det kunde hänga ihop och ingen har frågat. Jag söker min hudläkare via 1177 och ska ta upp frågan på vårdcentralen i eftermiddag.
Mamma och pappa var som vanligt med i våra tankar när vi träffas!
Vi hade en underbar släktlunch med 17 personer i Karins lägenhet. Den yngsta var sex år och den äldsta 82. Det var länge sedan jag träffade Linda, Daniel och barnen, likaså Malin, Robin och Fredrik. God mat, fina samtal och även skönsång!
Nöjd Karin, vi firade hennes 74 årsdag en vecka i förväg.
Jag var så trött efter alla möten att jag la mig relativt tidigt. Karin satt uppe och tittade när Sverige och Loreen vann slagerfestivalen.
Idag ska skarpnäckgänget ut och jobba på sina kolonilotter i Orhem. Jag tar tåget hem och hämtas i Säter av Mats vid 14-tiden.
Vilken värme vi fått! Jag tog tåget till Stockholm och svettades i ett fullt tåg, liksom i en överfull tunnelbanevagn. Utanför Skarpnäck station mötte Karin, Hasse och Gigi. Vi gick hem till Pepe och Magda, som bor grannar med stationen, som bjöd på pizza och mangodrink på balkongen.
Det är alltid så fint att träffa dem alla! Lilla Fina hade vuxit lite och var lika förtjusande men omöjlig att fånga på bild!
Det gick ingen nöd på Mats därhemma!
Hundarna hade tagit sig in hos Lasse på övervåningen medan vi körde till stationen. Där hade de mumsat i sig ett kexpaket i hans säng. Precis innan vi for jagade de upp en katt i lärkträdet som satt kvar där när Mats kom hem igen. Jag har inte hört om den tog sig ner senare.
Idag kommer ett gäng släktingar på lunch hem till Karin. Jag ska hjälpa henne att ställa i ordning det sista så att det får plats 17 personer!
Igår löste vi ut Mats födelsedagspresent från Joel och Tobias. Middag på ”Banken Två rum och kök” i Falun. Det är en fine dining restaurang i hemmiljö. ( Vi år senast här vid min 50-årsdag för 19 år sedan!)
Det var fantastiskt och försvinnande gott! Mats åt hängmörad biff och jag lardolindad rådjursfilé, aptitretaren försvann innan vi hann ta foto. Jag ljuger inte när jag säger att Mats blev tårögd av lycka minst två gånger!
När vi kom hem satt vi ute en stund och njöt av dagen och stunden. Den nyutslagna köksbjörkens topp hade ännu solens strålar på sig.
I eftermiddag tar jag tåget till Stockholm. Mats förbereder sig för en helg med mat som jag inte tål eller vill äta!
