Kategoriarkiv: Minnen

Tiden sinar

Hundarna är lyckliga över att vi har en satt in en soffa i vardagsrummet. Här får alla plats.

Jag har fått tid att reflektera över att vara 70 och 70-årsfesten. Det är ingen tvekan om att jag har åldrats och jag får jobba med att acceptera det.
Vilken ynnest det var att samla släkt och vänner, det är inte ofta jag haft möjlighet till det mitt i smällkalla vintern. Senast jag hade stor fest var när jag fyllde 40 och då var festen lagd på släktgården i Ornäs på sommaren.

Jag blev uppvaktad med traditionell spettekaka, blommor, bubbel, presenter och ett bidrag till att förverkliga min bucketlist: Åka kanalbåt i England! Med mig har jag minst två medresenärer, min syster Karin och min dotter Åsa! Det ser jag fram emot!

Igår sålde vi 4 vinterdäck som tillhört husbilen. Nu fortsätter vi utrensningen och gör oss av med allt överflödigt.

Kyligt

Vi har haft två nätter med – 25 grader och jag tycker att det räcker nu. Det är fanstastiskt vackert med gnistrande snö i solskenet men det är det enda positiva. Fast det märks att dagarna börjat bli längre, det mörknar lite senare.

Vintern för 70 årsedan var också mycket kall. Jag föddes i Kristianstad eftersom mamma inte ville åka 25 mil till BB i Östersund. Hon och mina systrar reste ner och bodde hos mormor och morfar i Bjärnum och pappa var ensam kvar i Lillhärdal. Den natt jag föddes satt pappa uppe och för att sysselsätta sig vävde han i mammas uppställda vävstol. Det blev en liten duk som jag sedan fick.
När mamma rest tåg hem med oss alla tre (!) vågade hon inte ta ut mig i kylan som höll i sig hela februari. Det brukar bli väldigt kallt i Lillhärdal, runt -30 grader var inte ovanligt.

Det är en skidhelg med både längdskidåkning och skidskytte så vi vet vad vi gör! I pauserna fortsätter vi festförberedelserna i långsam takt. Hundarna gillar inte kylan och håller sig gärna inomhus de också. Vi kurar inomhus, eldar och väntar på våren!

julgransplundring

Idag ska granen kastas ut. Den är grön och fin och barrar obetydligt men vi ska göra plats för en soffa. Lasse och Hans kommer att hjälpa till att bära hit soffan från gillestugan. Vi behöver alla sovplatser som går att få fram inför festen och soffan passar in i den nya möbleringen.
Som vanligt har vi hängt granen i taket.

När jag var barn hade vi ofta julgransplundring på min födelsedag. Då hängde det påsar med något som alla barn fick innan granen slängdes ut med buller och bång. Jag minns inte och undrar vad det var i påsarna, vi åt nästan aldrig godis. Kanske någon kaka och/eller frukt?

Igår kväll spelade jag Sky tillsammans med Elin, Åsa och Martin. Det är mysigt att kunna göra något tillsammans på distans!

Minnen

Jag har omedvetet plockat fram minnen från mina två barnfödslar, den urkraft och de medfödda instinkter som dyker upp. Jag var inte medveten om det då men inser i efterhand.
Kroppen som producerade livselexiret och hormonstyrda känslor att skydda och ta hand om det nya livet! Kaoset när inga rutiner kunde följas, kaffedrickning mitt i natten och sönderhackad sömn. Avbruten matlagning och dagar som rann iväg till inget annat än att ta hand om barnen. Så kortvarigt, jobbigt, omtumlande och underbart på samma gång.
Med mammarollen följde också en förflyttning av fokus från det egna egot till barnen. Jag gladde mig mer åt deras välmående än mitt eget. Det var bra för mig som tidigare tenderat att grubbla lite för mycket.
Nu upplever jag en annorlunda omtumling, mormorskänslorna! De försöker jag ta hand om och njuta av på bästa sätt!

Kylan har gett med sig för denna gång, det är bara – 3,5 grader och snötäcket ligger kvar på knappt en dm. Lasse har börjat friskna till som tur är, det var en rejäl feberomgång han drabbades av, corona eller ej.
I helgen ska vi äta lutfisk och risalamalta med jordgubbskompott. Vi ser fram emot att följa skidåkning och skidskytte och snart är det måndag då jag reser ner till Malmö!

Vi väntar!

Det har tagit många år för mina novemberkaktusar att välja att blomma i november i stället för i påsktid. Men nu har det hänt!

Igår var det 13 år sedan jag satt hos mamma när hon dog och jag blev föräldralös. Åren har gått fort och de saknas mig allt som oftast.
Det är ändå en tröst att livet fortsätter och att ytterligare ett barnbarnsbarn snart kommer till världen. På torsdag är det beräknat att Lilla Lo ska komma men Elin tror att hon kommer att vänta på att se dagens ljus ytterligare några dagar.

5 år som pensionär!

Fem år som pensionär! Det har varit tumultartade år, Mats hjärtstopp och återhämtning, covid och isolering och nu senast ryggproblem.

Det har också varit sköna och härliga stunder, så som pensionärsfredagar(=torsdag), långa sköna morgonstunder, frihet att välja dagsprogram, husbilsresor, tacksamhet och glädje. Men absolut inte som jag tänkt mig pensionärslivet. Som Mats säger:

Det blir oftast inte som jag tror, men alltid som det ska!

Igår kväll festade vi loss på bullens korv och hade filmkväll ihop med Lasse. vi såg den danska filmen ”Den gröna slaktaren”. Det är snart dags att se om en annan av de danska favoriterna ”Blinkande lyktor”! Jag somnade sedan som vanligt tidigt i fåtöljen

Höstliga tankar

Jag tycker inte om att köksbjörken utanför fönstret börjar gulna. Igår hade vi tråkigt väder igen och hösten känns väldigt påträngande.
Vart tog denna sommar vägen? Mitt problem med höft och ben, liksom den långa vänntan att få en körduglig handikappbil har ätit upp sommaren.

Nu är det nästa ”väntan”, jag väntar på att få veta när kirurgen kan ta emot mig och åtgärda den njursten jag har. Den ska enligt läkaren vara stor och har skapat en vätskesamling. Eftersom jag inte har feber eller ont är det inte så akut men bör åtgärdas snarast. Jag funderar mycket på om min smärta i höften/benet beror på detta. Jag är mycket bättre men har allt oftare en stickande/burrande känsla i hela låret. Jag vill få det åtgärdat snarast eftersom jag oroar mig för att att njurproblemet ska slå till ordentligt. Men först vill jag till Stockholm och se Åsas vernissage och träffa systrarna! Resan är bokad på torsdag.

Vi väntar också på Chryslern som bör bli levererad denna vecka, drygt en månad efter köpet.

Att träffa Båvesläkten i fredags berörde mig mer än jag förväntat mig. Jag tillhörde familjen i många år och har alltid känt mig välkommen och tillhörande även efter skilsmässan från Eric. Jag har många mest goda minnen och känslor som väcktes till liv och har visst inte bearbetat dem alla. Det tog mig några dagar att komma i balans igen.

Jag har haft tillräckligt med spänning i mitt liv och tänker aldrig klaga om jag har det långtråkigt. Det bästa är när jag själv kan bestämma vad jag vill fylla mina dagar med. ”Ledan är kreativitetens moder” är något som jag länge trott och levt efter!

Hej lilla ”pyre”!

Jag har hälsat på ”pyret”! Jag fick en bestämd spark när jag kände på Elins mage. Hon mår bra och båda två förbereder sig inför föräldraskapet som kommer allt närmare, den 30 november är beräknat datum för förlossningen.

På eftermiddagen körde jag dem till släktgården i Ornäs där Båvesläkten nu samlas. Dalälven är rejält översvämmad liksom Runn. De har numera höjt vägen ut till Öjegården men jag bedömmer det som att vattnet är lika högt som för 36 år sedan då vi bodde där och fick ro för att komma till gården.

Idag ska vi på Ylvas begravning i Stora Tunas gravkapell och får träffa Åsa och resten av släkten. Åsa reser sedan direkt till Oslo för att börja sin masterutbildning på måndag.

Vi har tittat på pappa Seveds fantastiskt fina herbarium med välbevarade växter från 1946-1947. Även jag har ett herbarium som jag gjorde i början av 70-talet.

6 timmars sömn!

Igår sa vi hejdå till husbilslivet. Med blandade känslor lämnade vi in den till förmedlingsförsäljning i Mora. Vi har träffat vänner och släktingar, upplevt äventyr och sett fantastiska svenska vyer. Under pandemin var det fantastiskt att ha med sig sin egen karantän och gav oss en viktig frihet.
Den tiden är nu förbi, det ständiga småfix som husbilslivet medför klarar vi inte längre av. Det är en sorg men samtidigt skönt att ha insett att vi kan släppa husbilsdrömmarna och i stället hitta de äventyr som nu väntar.

Det var en kraftansträngning för oss båda att köra varsin bil dit och sedan hem. Mats valde småvägar med lägre hastighet med volvon. Jag tog de stora vägarna med husbilen och gjorde många småstopp för att vila benet.

I natt har jag sovit i sängen i nästan 6 timmar och det är inte så konstigt att jag känner mig ovanligt vimmelkantig och nyvaken. Under gårdagen höll sig värken på en låg nivå och kändes ibland inte alls. Jag kan gå korta sträckor utan rullator och värken förvärras inte efter rörelse. Det är en fantastisk förbättring!

Jag har lyssnat på en intressant sommarpratare som förklarar vad som hänt med sveriges ekonomi och politik på ett mycket pedagogiskt och begripligt sätt.
Det är fortsatt varmt väder och brandrisken är mycket stor. Det är semestertid och det märktes ute på vägarna.
Livet rullar vidare…

Bilaffärer

Jag blir allt bättre men får också bakslag. I natt har jag haft en värknatt igen och det har ännu inte gett med sig trots värktabletter och tensbehandling.

Igår hittade vi en bilförmedlare i Falun som kan sälja husbilen åt oss. Han hade också en intressant handikappanpassad bil till salu.

På tisdag ska vi åka dit och provköra och få husbilen värderad.

Mats har fått sämre syresättning trots syrgasen och har problem med vätskebalansen i värmen. Det blir bra för honom att träffa läkaren i Uppsala på måndag. Vännen Peter från Västerås ska dit samma dag så de får lite sällskap av varandra!

Vi är båda två trötta och får bara det nödvändigaste gjort. Värmen håller i sig och AC:n i gammelvolvon gav upp igår. Våra bin har valt gammalt rosvatten som vattenkälla och Lasses vissnade rosbukett får stå kvar ute på bordet.

I morgon eftermiddag kommer Elin, det ser jag fram emot!

För 13 år sedan dog pappaoch ett halvår senare mamma. Åren går.