Det talas mycket om medberoende, det måste vara en svår och smärtsam situation som jag lyckligtvis aldrig behövt uppleva.
Däremot inser jag att jag gått in i rollen ”medsjuk” och att jag följer med i Mats sjudomsförlopp. Vi anpassar oss, hittar utvägar och lämplig sysselsättning. Vardagen får rutiner utifrån våra förutsättningar och det flyter på.
Emellanåt får vi bakslag och hamnar i obalans, vi blir påminda om att han inte blir bättre och har en dödlig sjukdom. Jag och vi gör vårt bästa för ta tillvara den tid vi har och göra det bästa vi kan av det.

När han denna gång varit dålig har jag för första gången tänkt att det kanske är väldigt kort tid kvar. Hinner vi inte ens sälja huset och flytta till Malmö? Hinner vi inte skapa och uppleva det bekväma liv som vi längtar efter och är så väl värda? Detta har slagit ner som en bomb i mitt medvetande och jag blir så ledsen.

Det är klart att jag har tänkt att sannolikheten att jag blir ensam kvar är stor och jag bekymrar mig inte så mycket för det i förväg. Det är klart att jag fixar det även om det blir ensamt och tungt.
Det nya är tankarna på allt vi kanske inte hinner göra och uppleva tillsammans, kanske inte ens i närtid! Det känns oroligt och tungt!

Vårt hus ska läggas ut på Hemnet igen nu under februari, det känns väldigt osäkert hur det kommer att gå. Vi har ett avtal med mäklaren som går ut i början av juni då huset legat ute för försäljning i över ett år. Jag hoppas och håller tummarna för att försäljningen går snabbt och att vi hinner flytta och skapa ett nytt bra liv i Malmö innan Mats blir för dålig.

Min älskade Mats!