Elins närvaro har normaliserat mitt liv en aning. Igår grillade vi och satt ute och njöt av värmen och jag känner mig mindre håglös och handlingsförlamad. Jag tror även att det underlättar för Mats att veta att jag har det bra. Han verkar ganska nöjd med att vara på sjukhuset, eftersom han är medtagen och trött, ständigt uppkopplad och övervakad (vilket är tryggt) och kan inte heller röra sig på grund av gikten i vänster fot.

I morse hade hundarna och jag en mysig gosestund innan vi klev upp.

Nu har jag fått en förklaring till varför jag tycker så illa om koriander. Det finns med i massor av recept och jag har inte förstått varför!

Idag ska Elin, hundarna och jag premiärköra husbilen. Vi tänker besöka Konstspaningens samlingsutställning i Säter och samtidigt träna hundarna i att vara ensamma i husbilen.

Jag besöker Mats framåt kvällen. Hittills har han hört av sig med ett morrn, vilket innebär att han haft en bra eller ok natt.

Mats hjärta och ICD håller sig lugnt. På avdelningen är det påsklugnt och jag var där en stund mitt på dagen.

Det är sommarvärme ute och jag har fixat med både Toyotan och husbilen.
Hundarna springer ut och in och välkomnade mig när jag kom tillbaka från Falun.

Jag konstaterar att jag mår sämre nu än när jag sjukskrevs i oktober. Jag ska till hudkliniken med mina händer på onsdag och hoppas få hjälp. Min utbrändhet gör sig dagligen påmind, bara att starta och flytta husbilen blev ett stort projekt. När jag kommer hem efter Falubesöken går luften ur mig, jag blir så trött… Det är hanterbart när jag kommer ihåg att inte ta inför mycket och att acceptera att bromsa och bara låta det vara som det är.
Idag var det extra mysigt att komma hem, Elin och jag ska premiärgrilla!

8:45

Vi vaknar till ytterligare en strålande solskensdag!

Mina pusselappar förser mig med påskbilder, jag lägger minst 2 pussel om dagen.

Mats har sovit länge, han mår bra förutom att gikten är värre. Jag ska besöka honom i eftermiddag, liksom fixa specialmedicin åt honom. Hundarna är lyckliga att Elin är hemma och vandrar mellan våra sängar under natten och morgonen.

Idag ska jag ställa på husbilen och testköra en sväng. Den ska förberedas, dels behöver hundarna tränas i husbilsrutinerna och dels ska den vara färdig att köra iväg med den dagen de beslutar att Mats ska till Uppsala igen.

Elin har lovat att städa ur Toyotan så att jag sedan äntligen kan se till att få den såld.

Jag besökte Mats på eftermiddagen och vi pratade med läkaren. Hans syresättning är för låg och hans njurvärden är inte bra, vilket troligtvis beror på medicinen. De ska nu hålla koll medicinen och hur det utvecklas.

Mats har ont av sin gikt och är trött men ICDn och känningar har det inte varit något problem med.

Elin har kommit med sin energi och både hundarna och jag är lyckliga. När jag kom hem från Mats gjorde hon pizza till oss och vi satt ute i solen och åt. Putte fick äntligen ett eget knä att ligga i!

När jag var barn tror jag att radio och kanske TV bara sände stillsamma saker på långfredagen. Jag minns att man inte fick göra nåt kul och att vi trodde det var därför det hette lång fredag… Idag kom sopbilen, som alltid varannan fredag…

Nu sitter Elin på tåget och måste vänta ett par timmar i Sala. Hon är i Säter vid 12-tiden. Det blir skönt med sällskap både för mig och hundarna!

Mats har fått ett skov av gikt och får oturligt nog inte äta kortison. Nu hoppar han nästan på ett ben med rollatorn. Annars har ICDn varit lugn. Pacemakern går in och håller pulsen över 60, vilket han märker av men det är inte obehagligt.

Jag har letat ställplatser i Uppsala och det verkar finnas en hel del att välja på, både centralt och utanför. Nästa gång Mats ska till Akademiska kommer jag inte att sitta här hemma och vänta! Nu ska hundarna tränas att vara ensamma i husbilen så att jag kan besöka Mats under kortare stunder.

Mats har väntat tills alldeles nyss på att de skulle läsa av ICDn. De har ställt om den lite för att den ska passa den nya medicinen. Nu ska de avvakta natten och läsa av den i morgon igen.

Mats tror och hoppas att de kommer att skicka hem honom i morgon. Det vill jag också men känner mig dubbel. Jag vill inte att vi ska vara rädda och oroliga och inte veta vad vi ska göra om ICDn slår till. Likaså sjunker hans syresättning emellanåt, på sjukhuset har han hela tiden syrgas. Hur hanterar vi det här hemma? Vi måste skapa oss en trygg oas här hemma igen efter all dramatik.

Det har varit skönt att prata med honom, gårdagens skräck sitter kvar i mig. Mats är mig så kär och jag vill inte leva utan honom!

Jag har dammsugit och varit ute i trädgården en hel del. Det är 15 grader i skuggan, underbart! De kom på förmiddagen och fyllde grus i håligheterna vid utfarten och grinden,