månadsarkiv: oktober 2019

Nä men… vad ….

Mats har verkligligen kämpat med att hålla nere vätskeintaget och vikten. Vi räknade med att vikten skulle fortsätta sjunka men i morse hade han gått upp 2 hg!


Han mäter vätskeintaget på centilitern (igår var 1520 cl), äter mycket måttligt, pumpar i sig vätskedrivande, har promenerat runt på sjukhuset i omgångar och unnade sig en lyx igår, en glass. Dagens vikt var ett riktigt bakslag! Nu vill vi veta vad ronden säger och funderar på förklaringar.

Jag tänker att de förmodligen chansade på att det var 7 kg vätskeöverflöd. Fram till 5 kg hjälpte det vätskedrivande, då var kanske vätskeöverflödet borta. Då hjälper det ju inte att fortsätta driva bort vätska… eller är det möjligt att fortsätta driva ut vätska till riktig uttorkning? Vi väger oss alltid varje dag och vet att vikten kan variera upp till närmare ett halvt kilo beroende på toalettbesök och annat.

Mats är jättebesviken och när personalen för andra dagen i rad försöker ge honom grannens medicin exploderar det! När han tagit den medicin de ersatte honom med upptäckta han att det ändå stod Göran på medicinmuggen.

Hjälp och suck, vad håller de på med, vilken medicin har han tagit??

Nu exploderar även jag!

Det går trögt…

3 oktober

Bara 1 kg minskning det senaste dygnet. Mats jobbar hårt, dricker max 1,2 liter dryck, blir ipumpad furix flera gånger per dag och han är uppe och går mycket. Vi hade hoppats på hemgång idag men det kan nog dröja ett dygn till. Vi väntar på ronden.

Jag vaknar på betydligt bättre humör idag och ska försöka ta tag i lite hemmasysslor. Ett Avestabesök blir det också, det är nästan 10 mil t o r och tar sin lilla stund. Maja passar på att löpa, det har sina sidor. Här ser ni Puttes och mitt gonattfoto till Mats igår kväll:

Denna dikt känner igen mig i:

3 kg återstår…

2 oktober

Mats blir kvar i Avesta. 4 kg är borta men 3 återstår innan de är nöjda. Hans värden måste de också hålla koll på i samband med uttorkningen.

Hundarna och jag stannar här hemma idag.

Väntan, igen…

2 oktober
Nu har jag börjat med en högre medicindos mot min psoriasis. Jag smörjer även med stark kortison för att se om det kan bli ännu bättre.

Jag var inte förberedd på att jag skulle reagera så starkt när Mats blev inlagd. Ingen av oss hade förutsett det och vi hade en del planer för veckan. Trots att det inte är något dramatiskt påverkar det mig starkt, jag återgår till de känslor jag hade i våras. Oviss väntan, ensamhet, passivitet och sorgsenhet. Jag sätter mig gärna i min soffhörna eller hänggungan och flyr in i serier, friidrott eller spel. Där är jag trygg!

Mats är vid gott mod när vi träffas eller chattar/pratar. Han delar rum med en annan man och tror att han ska få komma hem någon av de närmaste dagarna. Jag besökte honom igår eftermiddag, hade köpt med mig lite godsaker och vi träffades en stund. Jag blev snabbt rastlös och ville fly hem till min hörna igen.

Jag vet inte hur jag ska bemöta känslorna annat än att tillåta dem. Jag tillåter passiviteten och väntan, jag tillåter sorgsenheten och tankar som dyker upp. Mats säger att han insett hur viktigt det är att han kommer igång fysiskt, läkaren menade att varje steg han tar ökar hans chans att slippa tillslag. Han funderar på hur han ska undvika att samla på sig vatten igen när han kommer hem. Jag blir påmind om hur viktig Mats är för mig, vilket bra liv vi har tillsamman och hur bra vi anpassat oss till vår nya situation. Jag är rädd att förlora honom!

Min mage protesterar också, jag har varit riktigt bra ett tag. Jag tror att det är magkatarraktiga besvär. I natt sov jag oroligt med mycket drömmar och vaknade tidigt, långt innan gryningen.

Vi får se vad denna dag bjuder på…

Minus 2 kg

1 oktober

Bara plus 1,3 när vi vaknar och snön har börjat komma neråt Härjedalen. Sängen var förskräckligt stor och tom i natt. Putte försökte fylla Mats sida bäst han kunde.
Mats är vid bra humör, får syrgas och pumpas full med furix. Under natten har han tappat två kilo, bara fem kvar…

Tankarna går till de två månader han tillbringade på sjukhuset i våras. Så mycket sämre han var då, men också hur trist och tomt vårt hem blir när han inte är hemma.