Jag har känt frustration över att jag missat sommarens ankomst, vi fått lämna verandan oröjd efter vintern och veden ostaplad, att pallkragarna står tomma, att se dammtussarna växa och se grumlig grönska genom oputsade fönster. Det är tråkigt och otrevligt men efter lite eftertanke inser jag att världen inte går under, det finns så mycket som är viktigare.
Tanken på att jag kommer att få ägna kraft och energi för att ta hand om min artros och vilka effekter det kommer att få på vår vardag har sysselsatt mig och oss ett tag.
Vi vet att Mats inte kommer att bli bättre än han är nu, hans ork och energi är begränsad men han har hittat en bra inställning och hjälpmedel för att leva så bra han kan. I detta har jag varit en part som fixat en hel del av våra gemensamma göromål och Lasse är en ovärderlig hjälpande hand. Vad händer när jag inte kan eller orkar? Vad är det vi måste förändra?
Jag tror att jag är beredd på att hitta lösningar till det mesta och inser att det kommer att ta tid. Vi vet inte om jag blir återställd med eller utan operation. Det kommer att visa sig och vi får ta en sak i taget.
Det är bara en sak som jag har väldigt svårt att ta in och förhålla mig till, att husbilslivet är över. Vi kan inte räkna med att göra några längre resor eller några resor över huvud taget under ett bra tag framöver och det finns inget som motiverar att vi behåller bilen för framtiden. Den bara kostar oss massor av pengar och vi borde släppa taget och tänka om.
Vi får lära oss att dansa i regnet!
