Kategoriarkiv: Haiku

Blir det ogjorda gjort?

Ovanstående haiku skrev jag för många år sedan och den gäller även idag.
När jag är utomhus!

Att leva i husbil är väldigt okomplicerat och enkelt.
När vi kom hem till Arkhyttan överfölls jag av ett ostädat och vinteringrott hem. Det skickade mig djupt ner i ett mörkt hål och det kändes omöjligt att ta sig därifrån. Här var allt utom kontroll, lera och lerdamm överallt, oputsade fönster, svansspår på köksluckor, otvättad tvätthög och så fruktansvärt mycket ogjort!

Det har tagit mig en vecka att ta mig ur den oerhörda tröttheten och förlamande känslan. Sakta men säkert tar jag tag i bit för bit och ser en ljusning omän tålamodet tryter emellanåt. Dels orkar jag inte lika mycket som tidigare och dels är mina händer ett hinder. De dagliga rutinerna tar också sin tid och kraft och Mats dagsform påverkar även mig, både mentalt och praktiskt.
Efter den här vintern har jag börjat känna mig gammal!

Men det finns ljupunkter att se fram emot!
I morgon kväll ska vi ta ut Mats födelsepresent från sönerna, vi har bokat bord på ”Två rum och kök” i Falun och ska äta lyxmiddag. På fredag tar jag tåget till systrarna i Skarpnäck och att träffa dem, Pepe, Magda och släktingarna kommer att göra gott!

Vår?

Påsken närmar sig och sakta, sakta börjar våren göra anspråk.
Igår kunde jag sitta och sola på kökstrappan en lång stund och hundarna tillbringade timmar med att samla på sig lera. Per kikade in en stund och Mats och Lasse var på modellflygsmöte på kvällen.

På eftermiddagen blev jag dålig i magen och tillbringade en stor del av kvällen och natten på toaletten. Magen lugnade sig framåt morgonkviskten och nu hoppas jag att det har gått över. Jag får ta en extra lugn dag idag.

Facebook påminner om vad som har hänt och det är fantastiskt skönt att vi slipper sjukhusturena och oron vi hade för fyra år sedan.

8,9 minusgrader

Igår avslutades årets längdskidsäsong. Den har gett oss många spännande stunder under vintern. Nu är vi beredda på att satsa på vår egen högsäsong: vår, sommar och höst.

Anna reser idag tillbaka till Italien och vi startar en ny obokad vecka. Husbilen ska besiktigas och ställas på så fort snön försvinner. Men inte ens sommartiden har lyckats tränga bort vintern och vårt tålamod tryter!

Är allt som det ska?

Det är en lättnad att den mörka perioden nu är över och vi ser framåt mot vår, sommar och höst. Jag har länge utgått från att se till att acceptera och vara nöjd med livet som det är just nu. ”Allt är som det ska!” Men…

När Mats får sina ”tunga” dagar är det inte alls som det ska! Jag dras med i hans sinnesstämning och vi ser till att ”stå ut” eftersom vi vet att det kommer bättre dagar. Det påverkar även mina drömmar och i morse vaknade jag ledsen efter en jobbig dröm. De senaste dagarna har Mats inte mått bra och jag önskar att vi hittar ett sätt att hantera dessa tunga dagar.

Anemona

24 oktober

Facebook påminner om att vi för 10 år sedan invigde vårt galleri, Anemona.

Vi saknar älgjakten men inser att vi var kloka som avstår i år. I källaren hänger ett nyslaktat lamm. Vi har plats för annat kött i frysen i år.

17 oktober

Jag har haft några sämre dagar, magkatarr/medicinering har gjort mig olustig och illamående, jag har sovit oroligt och varit i obalans. Trots att jag varit vaken någon timme i natt vaknade jag i harmoni och tacksamhet. Ute regnar det för tredje dygnet på raken, men vad gör det!

Mats har slutat helt med medicin mot sina hjärnspöken och det går jättebra. Däremot får han kämpa med att hålla nere vikten, det händer inget på vågen trots sträng diet och vätskekontroll.

Hundarna gillar inte regnet och är trötta efter Majas löpperiod. Vi är alla lite loja.

Min resa till Karin Molvizar i Spanien närmar sig. Gigi och Hasse är också där, de hyr en lägenhet i Malaga. Maggan och Elin ska också följa med på resan och jag börjar längta efter sällskapet, skratten och värmen. Har vi tur har Joel tagit körkort innan han kommer hit och sällskapar Mats när jag är bortrest.

Helt obokade!

14 oktober

Min beredskapsvecka är nu över, vi har varit till Borlänge för överlämning och passade på att göra ärenden på Biltema. Innan dess var jag till vårdcentralen och lämnade prover till hudmottagningen. Mina fingrar läker men lite för långsamt i mitt tycke. När jag skulle hämta ut mitt nya pass hade vi svårt att hitta lämpliga fingrar för fingeravtryck!

Maja är i slutet av sin löpning som tur är, det är jobbigt för oss alla.


Jag vet inte när det hände senast men de närmaste två veckorna är helt obokade – undrar vad vi kommer att hitta på…

Tankar om högkänslighet, rädsla och tvåsamhet

Jag befinner mig i ett ganska bräckligt tillstånd just nu och funderar påvarför.

Jag har bäddat in oss i en ny trygghet efter att Mats varit hemma under en så lång period, återhämtat sig och blivit mycket bättre. Jag vet att jag direkt efter hjärtstoppet och under sjukhustiden hade en nödutgång öppen för att Mats inte skulle bli bättre, komma hem eller överleva. Den nödutgången hade jag nu stängt ordentligt och började se en gemensam framtid.

När han blev inlagd i måndags raserades min nyvunna trygghet och min framtidstro trots att det inte var livsfarligt läge utan det gällde ”bara” att hjälpa kroppen att hitta rätt balans. Dagarna han var på sjukhuset blev långa och jag hade svårt för att ta mig för någonting. När han kom hem kändes det jätteskönt men jag mådde ännu sämre. Jag fick en efterreaktion som jag inte var beredd på.

Ur profeten av Khalil Gibran

Älska varandra
men gör inte kärleken till en boja.
Låt den hellre vara ett rörligt hav
mellan era själars stränder.
Låt var och en av er vara ensamma
liksom strängarna på en luta är ensamma
fastän de vibrerar av samma musik…

Jag tycker att ovanstående text uttrycker vad tvåsamheten innebär för mig. Det blir väldigt tyst och konstigt om den andra strängen eller vårt hav försvinner…

Rädslor är aldrig bra och jag har släppt fram min rädsla. Jag har det så underbart bra tillsammans med Mats och vill inte förlora honom!

Detta ska jag försöka ta hand om och släppa rädslan. Vi finns här och nu!

Väntan, igen…

2 oktober
Nu har jag börjat med en högre medicindos mot min psoriasis. Jag smörjer även med stark kortison för att se om det kan bli ännu bättre.

Jag var inte förberedd på att jag skulle reagera så starkt när Mats blev inlagd. Ingen av oss hade förutsett det och vi hade en del planer för veckan. Trots att det inte är något dramatiskt påverkar det mig starkt, jag återgår till de känslor jag hade i våras. Oviss väntan, ensamhet, passivitet och sorgsenhet. Jag sätter mig gärna i min soffhörna eller hänggungan och flyr in i serier, friidrott eller spel. Där är jag trygg!

Mats är vid gott mod när vi träffas eller chattar/pratar. Han delar rum med en annan man och tror att han ska få komma hem någon av de närmaste dagarna. Jag besökte honom igår eftermiddag, hade köpt med mig lite godsaker och vi träffades en stund. Jag blev snabbt rastlös och ville fly hem till min hörna igen.

Jag vet inte hur jag ska bemöta känslorna annat än att tillåta dem. Jag tillåter passiviteten och väntan, jag tillåter sorgsenheten och tankar som dyker upp. Mats säger att han insett hur viktigt det är att han kommer igång fysiskt, läkaren menade att varje steg han tar ökar hans chans att slippa tillslag. Han funderar på hur han ska undvika att samla på sig vatten igen när han kommer hem. Jag blir påmind om hur viktig Mats är för mig, vilket bra liv vi har tillsamman och hur bra vi anpassat oss till vår nya situation. Jag är rädd att förlora honom!

Min mage protesterar också, jag har varit riktigt bra ett tag. Jag tror att det är magkatarraktiga besvär. I natt sov jag oroligt med mycket drömmar och vaknade tidigt, långt innan gryningen.

Vi får se vad denna dag bjuder på…

Sista septemberdagen

30 september

Mats har tagit färdtjänst till lungmottagningen i Uppsala. Vi är oerhört tacksamma över den hjälp vi får från samhället. Det är lätt att ta för givet men vi hade inte haft högkosnadsskydd och fria sjukhusresor utan vårt skattesystem. Hans taxi kör tillbak hit efter undersökningarna kl 15.

Hundarna och jag ska ta en lugn dag som vanligt. Jag förbereder inför städning i morgon, nu har vi tagit över den själva och fortsätter ha tisdag som städdag.

En arbetskamrat har lagt ut sitt hus till salu och jag får se min tavla 60- årskris i sin hemmiljö.

Så här såg Bergåfabriken ut 1955.