Vår sista resa tillsammans. Man brukar säga till ”den sist vilan” men jag skulle vilja kalla det till ”den oändliga friheten”. I min tanke tog han precis emot Maggan och de kunde hand i hand dansa iväg mot den totala friheten!

När vi närmade oss Kivik möttes vi vid Brösarps backar av dansande änglar i de böljande backarna. Nere vid havet i Vitemölla stod fiskares mörka skuggor uppradade i dimman och framme i Kivik hade änglarna dragit sig mot horisonten och stannade där och dansade över havsytan tills vår ceremoni var över.
Joel och Johanna hämtade upp Putte och Tobias från Köpenhamnståget och kom sedan förbi hemma hos mig innan vi körde mot Kivik. Mats kusin Helena och hennes Jan stod redan i hamnen och väntade. Helena och Mats var båda ensambarn och deras mammor umgicks flitigt liksom släkten, de var sammanflätade som syskon. Mats halvbror Lasse hade planerat att komma men hade inte återhämtat sig efter en svår förkylning och var tvungen att avstå.

Klockan 11 kom Johan och hans kompanjon från Sjöräddningen och vi började med av undersöka hur vi skulle öppna den plomberade urnan i keramik. När vi plockade fram den och Johan vred på locket så gick det att öppna! Jag fattade ingenting… eftersom jag vridit och undersökt locket många gånger utan att ha kunnat öppna det. Att det var plast borde jag ha kunnat lista ut men det blev inte uppenbart förrän man såg insidan.

Vi blev tilldelade flytvästar och äntrade den lilla båten som var upphängd vid bryggan. Jag satte mig bredvid Jan och tänkte att detta gör jag för dig Mats, du vet hur illa jag tycker om att vara ute på vatten!
Luften var rå och kylig, vattenytan nästan alldeles lugn och solen hade trängt undan dimmorna från stranden.

Joel och Tobias hjälptes åt att strö ut askan som bildade mönster i havet och sedan körde de runt så att vi kunde strö blommor. Helena hade med sig snödroppar från Lökaröd. Jag strödde blommor från mig själv, Elin, Åsa, Viktor, Ylva Lo, Gigi, Hasse och Karin. Tobias strödde från sig själv, Lasse och bror Lasse. De andra från sig själva.

Vi hade en magisk stund ute på havet och avskedet av Mats kunde fullbordas.

Tillbaka i hamnen tackade vi sjöräddarna och gick till Bures och åt en lång god lunch.
Jag är tacksam att jag genom Mats fått tillgång till dessa underbara nya släktigar!

Tack Mats för allt, vi ses!