månadsarkiv: februari 2019

Bra och mindre bra dagar

Det är inte bara Mats dagsform som varierar. Vissa dagar är definitivt sämre även för mig. Är lite småförkyld, igår fick jag migrän och kände mig allmänt olustig och önskade att dagen skulle ta slut så jag skulle få en bättre dag. Det positiva är att jag är pensionär och kan anpassa mig och ta dagarna som de kommer och att mina händer och psoriasen blir bättre och bättre.

Mats blodtryck är lite bättre men syresättningen fortsätter vara dålig. Det innebär att att han inte orkar göra särskilt mycket. Det är tur det är mycket skidåkning på TV!

Här tittar Maja på sig själv och Putte på TV:n.

Idag startade dagen bättre även om förkylningen finns kvar i kroppen. Det blåser och är blidväder ute. Jag längtar tills det blir bra promenadförhållanden igen, det är halt och moddigt och inte alls kul. Jag hoppas på sol även idag, igår satt jag ute och njöt i solen en lång stund, det kändes vår!

Jag vet fortfarande inte hur mycket jag kommer att få i pension. Jag håller på att jaga SPV och KPA som inte lyckas kommunicera med varandra. Det är irriterande eftersom jag anmält i rätt tid före pensioneringen och med den inkomstminskning det innebär behöver vi varenda öre jag är berättigad till.

Färgstarkt

Vi har fått några minusgrader och solsken. Den ihopsmälta snön är som murbruk och det är halt.

Jag har påbörjat en ny beredskapsvecka och lär mig mer om Rakel, ett gemensamt kommunikationssystem för samhällsviktiga funktioner. Det är inte självklart att mobiltelefoner och datorer fungerar vid en ev kris.

Varför starka färger har en sådan påverkan på mig är en gåta. Färgerna talar till mig och fyller mig med känslor, liksom uttrycker mina känslor när jag målar. Dagens pussel gav mig en härlig kick, vilka härliga färger!

 

Harmoni

Det var ett tag sedan jag vaknade med glädje. Idag infann sig harmonin och jag kunde njuta av att göra mitt morgonkaffe och sedan få sitta i min favorithörna och möta dagen.

Mats sjukhusvistelse och krångel med pension och skatteverket har överskuggat mina tankar och känslor. Jag hade en jättebra stund på jobbet men fick känna av den höga arbetstakt, stress och energi som fyller många arbetsplatser idag. Det som jag aldrig mer vill uppleva, det tärde oerhört på mig de sista åren. Det tog över ett dygn innan kroppen släppte de känslorna.

Vilken tur att det är vinter då det är acceptabelt att ha lite lägre tempo. Jag landar sakta men säker både i kroppen och själen. Men det tar tid… och det behövs väldigt lite för att rubba mig…

Ensamhet

Det finns flera sorters ensamhet. Den självvalda har utrymme för reflektion och energipåfyllning. Den ofrivilliga kan vara tärande och tung att bära om det inte finns någon/några att dela livet med.

Jag hade länge åsikten att jag alltid var ensam, även i en värld med vänner och familj. Ensamheten var ett ofrånkomligt tillstånd, du föds och dör ensam. Jag levde efter denna övertygelse och det gick bra, jag klarar mig ensam.

Men det är inte så jag vill ha det!

När jag efter skilsmässan sökte efter Mats, sökte jag någon att dela livet med på alla plan, även ensamheten! Det är fantastiskt underbart att vi båda samtidigt sökte och fann varandra! Vi kan vara självvalt ensamma tillsammans och delar i övrigt allt vi vill dela. Sedan jag träffade honom har jag aldrig känt mig ofrivilligt ensam. Detta var nytt för mig, det var t ex inte jag som hade bröstcancer, det var vi. Jag är medveten om att detta gör mig sårbar, men jag väljer det i stället för att gardera mig och i alla lägen försäkra mig om att jag klarar mig själv. Jag vet att jag gör det, men vill inte!

Ibland under de senaste åren då Mats varit sjuk har den ofrivilliga ensamheten tillfälligt kommit krypande. Det blev framför allt tydligt under de dagar då Mats låg på sjukhuset men även under en period när all Mats enegi gick åt att andas och överleva. Det är ett tillstånd som jag alltid riskerar att hamna i men värdesätter varenda ögonblick jag slipper.

Det var länge sedan

Min galla har hållit sig lugn väldigt länge men igår slog den till ordenligt. Jag kämpade emot eftersom jag ville ha en mysig fredagskväll tillsammans med Mats. Men jag fick ge mig, ta medicin och lägga mig när På spåret började. Medicinen hjälper, jag somnar och vaknar sedan smärtfri men medtagen.

Efter 8:timmars sömn låg jag återigen vaken vid 4-tiden. Nu har jag dragit mig och fördrivit tiden så att jag tycker det går an att kliva upp, kl är 5.22. Det viktigaste är att gallan har lugnat sig, den smärtan är inte att leka med.

Fotot är på smycken jag fått av mamma och pappa. Pappa har gjort halssmycket föreställande vattumannen och mamma gav mig bärnstensringen. När jag bär dem känns de extra närvarande.

Ute är det tö, snön krymper ihop till tung blötsnö och vägarna är ishala. Igår regnade det när vi körde till Säter för att veckohandla.

Det tar tid!

Novemberkaktusen har bestämt sig för att blomma ytterligare en gång!

Jag såg fram emot att besöka jobbet igår. Lunchrummet var fyllt och jag träffade många av mina gamla arbetskamrater. Det var jättetrevligt! Jag fixade allt praktiskt inför nästa vecka och åkte därefter till Kupolen.

Av mina arbetskamrater fick jag ett presentkort som avskedspresent. Jag köpte en ny handväska av miljövänligt skinn och som har ett särskilt fack för min iPad. Jag köpte även en ny plånbok som är bärbar och rymmer mobilen. Den ryms även i handväskan när jag vill ha allt med mig. Superbra! Detta hade jag aldrig unnat mig själv utan presentkort. Tack!
Jag körde hemifrån kl 10.30 och kom hem 14.30. Trots att jag inte stressade, åt lunchen i lugn och ro liksom ett lugnt shoppande i kupolen, var jag helt slut när jag kom hem. Natten innan sov jag lite sämre och vaknade lite tidigare men kände bara glädje och förväntan inför dagen. Jag var mycket nöjd med dagen men jättetrött och somnade tidigt. Natten har varit fylld av stressdrömmar och när jag vaknade vid 4-tiden mediterade och reikade jag, men kunde trots det inte somna om.

Det blir mer och mer tydligt hur slutkörd jag var innan sjukskrivning och pensionering. Långsamt, långsamt tar jag igen mig men tror att situationer som Mats ambulansfärd och sjukhusvistelse fördröjer ”läkandet”.  Det kommer att ta tid för oss båda att återhämta oss.

Jag sitter i sängen och funderar och skriver om detta, klockan är 5.22 och jag är sugen på frukost så det är lika bra att kliva upp. Vi får se om jag kan hålla mig vaken och se På spåret ikväll.

Var sjätte vecka

Jag gör en beredskapsvecka åt Trafikverket var sjätte vecka och på måndag är det dags fär nästa. Idag ska jag köra in till Borlänge och äta lunch i mitt gamla lunchrum och förhoppningsvis träffa några av mina gamla arbetskamrater. Jag planerar också att spendera mitt presentkort från arbetskamraterna i Kupolen.

Mats läge är oförändrat och han mådde bra av att komma hem, på hjärtavdelningen var de flesta deprimerande dåliga. Hundarna och jag är också lyckliga över att ha honom hemma igen. Nu känns allt som det ska, även om det kommer att vara skakigt innan alla mediciner och Mats kropp ställt in sig.

Lättnad

En sån oerhörd lättnad att hela flocken var samlad igen! Luften gick ur oss, vi tittade på På spåret och några avsnitt av Vikings och njöt! Hundarna var helspralliga av lycka halva kvällen.

Mats värden är fortfarande för låga men stabilt låga, det innebär att han orkar mindre. Det verkar som om vi måste utrusta oss med ytterligare tålamod innan vi kan se en tydlig förbättring. Jag kommer inte känna mig helt trygg förrän de slutat experimentera med medicinerna och vem vet hur lång tid det kommer att ta…

Igår snöade det 5 cm och jag fortsätter att skotta och skotta. I natt kom kylan tillbaka och nu på morgonen har vi minus 20. Vedspisen är guld värd, vi kan hålla Matsvärme i halva undervåningen.

Mats är hemma

Nu har vi hämtat hem Mats och hela flocken är hemma igen. Vi firar med varsin semla och njuter av nyköpta tulpaner! Hundarna smittas av stämningen och busar för fullt.

De har ändrat lite på Mats mediciner, de menar att han inte ska behöva syrgas utan  att läget ska stabilisera sig. Vi är nöjda med att han är hemma och kommer nu ta en dag i taget.

Lägesrapport 5 februari

Gårdagens frustration har lagt sig. Det var inte läge att göra ett sjukhusbesök utan vi ”surade” och tog hand om ilskan/frustrationen på varsitt håll. Sjukvården har ibland svårt att se till helheten och  individen/ människan. Att vi väntat på att de skulle prata med Uppsala sedan i torsdags, dvs 4 dagar på sjukhus utan åtgärder, är inget de ser som konstigt.

Idag ska vi se till att få tydliga besked. Om Mats läge inte är akut vill vi att han skrivs ut. Vi vill ha syre i hemmet så att han får bästa möjliga syresättning.

Jag har gjort en sammanfattning av min status. På årskontrollen förra veckan fick jag godkänt. Vi startar en månadslång ny behandling av min psoriasis och om den inte fungerar kommer jag att få en remiss till specialister. Mina fingrar är bättre, känseln är tillbala på mina lillfingrar och det är tummar och pekfingrar som är sämst, liksom naglarna. Det har inte blivit fler nya fläckar på kroppen. Men det som är mest tydligt är att min mage börjar bli normal igen, den har krånglat i många år. Min stresströskel är fortfarande väldigt låg och det tror jag att jag kommer att få dras med och går att lära sig leva med som pensionär.

…så mitt läge är mycket bättre och det är dit Mats också ska komma!