månadsarkiv: september 2019

Väckarklocka

19 september

Jag har blivit väckt av väckarklockan två morgnar på raken. I förrgår var jag på ett förberedande möte och igår på en heldags beredskapsövning för Trafikverket IKT. Övningen var i Dala Storsund, Trafikverkets kursgård utanför Borlänge, inte långt från mina barns släktgård
Det var en intressant dag och roligt att träffa gamla och nya arbetskamrater.

Mats skulle för första gången vara ensam hemma en hel dag och eftersom det var en sekretessbelagd övning kunde vi inte nå varandra direkt via appen Zello eller telefon. Grannen Klasse kom över och de umgicks under större delen av dagen, körde och jämförde våra husbilar, besökte vännen Lasse och gick på ett informationsmöte i bystugan. Dagen hade gått fort. Det är underbart att ha så bra vänner!

Nattfrost

17 september

Kvällarna är mörka och i natt har nattfrosten slagit till på vissa ytor. Väckarklockan ringde kl 6 och jag körde i tät dimma till ett morgonmöte på Trafikverket. Det kändes ovanligt att kliva upp och köra iväg.

Mats var ensam hemma mellan kl 7 och 10. Det är första gången under så lång tid och med mig så långt bort. Lite otryggt för oss båda två!

Nu har vi veckostädat, solen skiner och livet känns bra!

Lättnad

Jag var övertygad om att jag skulle få dåliga besked hos diabetessköterskan idag, men mitt långtidssockervärde var mycket bättre än tidigare!

Vilken lättnad, kanske beror det på att jag är utvilad och mindre stressad. Det svåra är att jag inte alls känner av om mina värden är bra eller dåliga. Beskedet gjorde mig mycket glad och jag var halvt utslagen av lättnad resten av dagen.

 

Bättre och bättre…

16 september

Idag ringde jag och avbeställde städpatrullen från hemtjänsten som kommit hit var tredje vecka. Mina händer är så mycket bättre och Mats är pigg nog att bidra till städningen som vi nu ska sköta själva. Ytterligare ett stort steg i normaliseringen.

Vi ser fram emot Mats läkarbesök på fredag, då hans ICD blir avläst och vi får veta hur hans hjärta betett sig.

Jag ska på diabeteskontroll idag och förväntar mig ingen förbättring. Jag har visserligen gått ner ytterligare ett kilo och rutinmässigt kommit igång med mina hundpromenader. Genom detta förväntar jag mig att det kommer se bättre ut framöver.

Vilodag

15 september

Vi behövde verkligen en vilodag. Förutom hundpromenad och rastning avverkade jag 2 miniserier. Mats tog igen förlorad sömn i fåtöljen.

Jag har äntligen fått upp min älskade hänggunga igen. Där tar jag igen mig och släpper tanken fri!

Idag väntar ytterligare en oplanerad dag.

Hösten kommer smygande

Egna äpplen, päron och tomater, det är lyxigt och gott.

Vi har gått in i en ny normaliseringsfas. Jag kan lämna Mats och gå kortare hundpromenader. Vi känner oss mer och mer trygga i att Mats hjärta håller sig lugnt och på fredag ska Mats träffa sin hjärtläkare för uppföljning. Jag läker allt mer både till kropp och själ.

Idag är jag trött och hoppar över krokin. Kommande vecka är vi uppbokade varje dag och jag behöver några helt obokade dagar.
Vi har det bra och allt är som det ska!

Sköna dagar

12 september

Linnea har hantverkare hemma hos sig, så hon bor hos oss några dagar. Vi mår bra av att ha henne här. Klasse och Gerd bjöd på middag en kväll.

Idag var jag på hudkliniken i Falun för uppföljning och vi ska öka medicindosen och lägga till en salva eftersom min psoriasis kan bli ännu bättre.

Normaliseringen fortsätter

10 september

Mats har varit hemma från sjukhuset i 4 månader. I söndags for han tillsammans med Lasse och deltog i en flygtävling. Det var första gången han lämnade mig för en aktivitet. I går lämnade jag för första gången Mats ensam och gick på en 20-minuters hundpromenad. Livet normaliseras allt mer.

Denna vecka har jag beredskap.

Många av bilderna jag lägger ut i bilddagboken kommer från de pussel jag lägger. De är mer eller mindre passande till innehållet. Dagens bild är läcker men kanske den minst passande.

Bearbetning

9 september

Jag är förvånad över hur jag reagerar och bearbetar händelserna från det senaste året. När min syster Karin var här var jag så trött och jag kunde inte fatta varför. Jag sov mycket under helgen men fortsatte att vara trött. Igår kunde jag inte hålla mig vaken längre än till kl 21 och i natt sov jag nästan 10 timmar…

I morse kom jag på att det nog är en slags efterreaktion, det var tryggt att ha ”storasyster” här, det gav en barndomstrygg familjekänsla och jag slappnade av. För första gången upplevde jag att mamma var med oss, hon svävade runt Karin när hon klev av tåget.

Inatt drömde jag för första gången om sjukhus, läkare och sköterskor, en sjuk Mats och problem med att ta hand om hundarna. Jag har tydligen kommit in i en ny fas av bearbetning. Det är bra!