Jag blir nog lite bättre men det går i vågor. Igår kände jag mig inte lika positiv även om smärtan stundtals var helt borta så att jag till och med glömde bort rullatorn när jag gick omkring. Magen är inte förtjust i värktabletterna och jag känner mig lite matt efter snart 3 veckors stillasittande.
I natt hade jag en värk och grubbelnatt. Vi ska tänka om och tankarna snurrar lätt på natten. Det resulterade i den text jag skrivit här nedanför.
Jag har satt ut de gurkplantor som överlevt och vi skördade och åt den första gurkan till gårdagskvällens tacos. Det är trots allt en ljuvlig årstid!
Idag ska fysioterapeuten höra av sig och vi ska därefter iväg till Borlänge för storhandling. Denna gång får Mats ”springa” i affären med hjälp av sin lillscooter.
Jag har känt frustration över att jag missat sommarens ankomst, vi fått lämna verandan oröjd efter vintern och veden ostaplad, att pallkragarna står tomma, att se dammtussarna växa och se grumlig grönska genom oputsade fönster. Det är tråkigt och otrevligt men efter lite eftertanke inser jag att världen inte går under, det finns så mycket som är viktigare.
Tanken på att jag kommer att få ägna kraft och energi för att ta hand om min artros och vilka effekter det kommer att få på vår vardag har sysselsatt mig och oss ett tag. Vi vet att Mats inte kommer att bli bättre än han är nu, hans ork och energi är begränsad men han har hittat en bra inställning och hjälpmedel för att leva så bra han kan. I detta har jag varit en part som fixat en hel del av våra gemensamma göromål och Lasse är en ovärderlig hjälpande hand. Vad händer när jag inte kan eller orkar? Vad är det vi måste förändra?
Jag tror att jag är beredd på att hitta lösningar till det mesta och inser att det kommer att ta tid. Vi vet inte om jag blir återställd med eller utan operation. Det kommer att visa sig och vi får ta en sak i taget. Det är bara en sak som jag har väldigt svårt att ta in och förhålla mig till, att husbilslivet är över. Vi kan inte räkna med att göra några längre resor eller några resor över huvud taget under ett bra tag framöver och det finns inget som motiverar att vi behåller bilen för framtiden. Den bara kostar oss massor av pengar och vi borde släppa taget och tänka om.
Det är tur att vi har Lasse! Igår fick han köra och hämta hem Mats som fått batteristopp i Stora Skedvi. Han hade varit ute på Ljusterängarna och flygit men missbedömt laddningen på sin handikappscooter.
Det blir varmare och somrigare för varje dag och igår kunde vi verkligen njuta. Jag tog Mats lilla scooter och åkte till byns gemensamhetsodling. Där ska vi i helgen sätta potatis och igår förbereddes det hela.
Det skedde en stor förbättring i min höftsmärta igår. Jag glömde emellanåt rullatorn och kunde allt oftare gå/halta mig fram utan större smärta. Varje förbättring känns underbar, att kunna vrida sig i sängen och ligga på rygg till exempel!
Det var ”klämdag” igår och först på onsdag ska jag få kontakt med fysioterapin. Idag firas det nationaldag.
Gårdagen blev en bättre dag. Onekligen börjar den värsta smärtan ge med sig och därmed stiger humöret.
Lasse var på bimöte och såg sedan till våra bin. Eventuellt ska vi slunga den första honungen kommande vecka, detta för att undvika svärmningar när han är i Italien över midsommaren. Mats fixade och donade med våra maskiner och jag började förbereda våra pallkragar vid kökstrappen.
I natt har jag sovit bättre, längre och med mindre smärta. Det går åt rätt håll! Så även sommaren och vädret!
Utsikt från favoritfåtöljen.
Idag hoppas jag få kontakt med en fysioterapeut och byns odlingsgrupp ska träffas för att påbörja den gemensamma potatisodlingen. Vi får se om jag kan ta mig dit!
De senaste dygnen är det nätter och morgnar som är besvärligast vad gäller värken. Endast en sovställning fungerar, då är jag nästan smärtfri och kan sova 4-5 timmar. Läkaren rekommenderade att vid sängen ta alvedon när jag vaknar för att jag skulle kunna somna om men det har inte fungerat. Normalt ligger jag gärna och drar mig även om jag inte somnar om, nu vill kroppen ha en annan ställning och då sätter värken igång. Alltså kliver jag upp och släpper ut hundar och gör min frukost med stegrande smärta som nästan blir panikartad innan hundarna är inne igen och frukostbrickan står färdig på rullatorn. När jag sjunker ner i min fåtölj klingar smärtan långsamt av och återgår till ett svagt molande. Ofta försvinner eller glömmer jag till slut bort den och jag önskar att jag kan förbli i detta tillstånd för alltid!
I det stora hela har livet blivit mycket lättare efter att ha fått en diagnos och planerad hjälp, förutom att jag under dagen periodvis är nästan smärtfri. Smärtan som gett den okontrollerbara paniken har tagit hela hjärnan och kroppen i besittning. Nu kan jag tänka och om jag har tur få något litet gjort!
Igår körde Lasse och Mats till en flygarkompis i Grängesberg. Han har drabbats av postcovid och kan liksom Mats inte gå mer än en kortare sträcka. Jag och hundarna stannade hemma och jag försökte mig på lite praktiska saker, som att tömma diskmaskinen (tänk att det krävs benmuskler även till det…) och fortsätta vika kartonger på verandan. Det gick inte så bra, jag hade för stora förväntningar på smärtförbättring helt enkelt.
Ja, jag är gnällig!
Ja, jag tycker väldigt synd om mig!
Men försöker muntra upp mig med att jag
har tur som har det så grönt och fint utanför fönstren och slipper sitta instängd i en lägenhet på sjunde våningen
snart ska få stöd och hjälp av sjukvården
slipper vara ensam, är så tacksam över att ha Mats och hundarna
kan ta mig ut och sitta/stå i trädgården och känna blomdoften, höra humlor, mygg, bin och fågelsång
Det går så där… tålamod är inte min starkaste sida!
Långsamt vaknar jag upp ur min paniska smärtbubbla och igår blev det en klar förbättring. Jag är smärtfri allt längre stunder och ibland även när jag går.
Efter första beskedet från vårdcentralen igår, skrev jag ett meddelande via 1177 om att jag ville ha kontakt med läkaren. Jag tyckte inte att det var acceptabelt att vänta till onsdag som ”grindvaktssköterskan” meddelat! På eftermiddagen ringde läkaren som hade tittat på röntgenbilderna, de visade tydligt att jag har artros i höften. På måndag ska jag ha kontakt med en fysioterapeut som utarbetar en plan för min fortsatta behandling.
Naturligtvis har jag googlat och eftersom artros är så pass vanligt har många vänner erfarenheter att dela med sig av. Tidig artros syns oftast inte på röntgen, ofta efter först 10 år blir det blir synligt. Artrosen uppträder i skov och jag har haft tur, förra gången var för 21 år sedan. Jag gick in och läste i min cancerdagbok och eftersom cellgifterna gav allmän ledvärk som biverkning blev jag deltidssjukskriven en längre tid för detta. Jag/Vi hade på denna tid inte en tanke på att det var artros i höften. Enligt dagboken gick skovet över på ett par veckor.
Alla med erfarenhet är positiva till fysioterapin och de som har opererats är mycket nöjda. När den hysteriska värken nu börjat tyna bort är jag inte allför nedstämd, det är som det är och jag får göra det bästa utav det. Men det är attans att jag fått detta måndagsexemplar till kropp!
Igår samlade jag kraft och när smärtlindringen var som effektivast rullade jag med hjälp av bestämda steg och rullatorn ut i trädgården. Fruktträden och syrenerna är överblommade men jag kunde njuta av den lilla klungan av liljekonvaljer som står vid husknuten. Likaså skördade jag rabarber och till kvällen kunde vi njuta av nygjord rabarberpaj!
Mats tyckte att vi behövde lite mer spänning och förstörde ett av sina modellflygplan. Han slog av misstag igång motorn och propellern hackade hål både på honom och köksbordet. Ett propellerblad flög ända bort till diskbänken! Därefter var adrenalinet och spänningen på topp hos oss båda! Det var tur att det ändå gick så bra, kraften i en sådan motor ska inte underskattas.
Den 3 juni är inte vilken dag som helst, det var mammas födelsedag. För exakt 97 år sedan föddes hon! Jag skickar kärlek och tankar till henne!
Brist på ork! Den här vintern och våren har sugit orken ur mig på ett sätt jag inte känner igen. Jag brukar kunna vila mig tillbaka till lusten och orken men den riktiga orken ville inte riktigt återkomma.
Stillasittande som jag just nu tvingas vara har mina tankar haft desto större utrymme och sett i backspegeln har det skett en förändring. Jag har noterat det men förklarat det med åldern, jag fyller 70 nästa år. Likaså sa en läkare till mig när jag behandlades för struma vid 40-årsåldern att sjukdomen gjort min kropp 10 år äldre. Tuff cancerbehandling 10 år senare slet säkert även ordentligt på min kropp. Min psoriasis kan vara en effekt av detta. Mina fingrar och händer har värkt och kroknat under många år men varit uthärdligt och jag har inte sökt hjälp för det.
Min högra höft har ”stökat” under många år men oftast bara varit stelhet som gått över efter några steg. Det jag nu har blivit påmind om är de problem jag hade med höften under min cancerbehandling. Jag hade väldigt ont i höften och kunde inte gå ordentligt under den period jag strålbehandlades, efter cellgifterna. Färdtjänst hämtade mig därhemma och jag fick skjuts till Gävle. Där minns jag hur jag stapplande tog mig fram med stöd av väggarna till strålavdelningen. Just då minns jag inte att vi gjorde något åt detta, cancern var prio ett. Jag minns inte heller hur länge jag hade det och när det gick över. Det var 19 år sedan. Det jag noterat under dessa år är att sedan jag började med psoriasisbehandlingen har höften inte gjort sig påmind, min hudläkare nämnde att denna medicin även användes vid artros och ledproblem och vi skojade och sa att det var ju bra om vi kunde slå två flugor i en smäll. Händerna har fortsatt att värka men höften har varit smärtfri tills vi för ett par månader sedan minskade dosen. Kan detta ha inverkat?
I morse kontaktade jag vårdcentralen och påminde om att röntgen är gjord men fick där veta att remissgenomgångarna är på onsdagar så senast onsdag skulle de höra av sig. Det känns långt borta och deppigt! Värktabletterna gör nytta och i natt har jag sovit 8 timmar fastän jag bara kan ligga i en sovställning! Så lite positivt är det i alla fall.
Det är en strålande fredagsmorkon med sval luft och solsken. Jag tror att jag ska försöka ta med mig rullatorn ut så att jag kan ta en runda i trädgården. Kanske se till rabarbern och ta med några stjälkar till en paj eller lite saft. Om jag orkar…
Mats rullator hjälper mig att förflytta mig någorlunda smärtfritt!
Jag vaknar på allt bättre humör och i natt har jag nästan sovit 6 timmar, alltså måste jag ha blivit bättre! Just på morgonen verkar det som om smärtan vill hålla i sig, lederna behöver väl smörjas igång eller nåt för det blir bättre framåt dagen.
Vi var till Avesta igår och jag blev röntgad både i bäcken och höft. Idag ska jag försöka skynda på hanteringen av resultatet som först ska hanteras i Avesta och sedan på vårdcentralen. Vi tog en varsin Engelholmsglass innan hemresan.
Dagen är helt obokad och jag hoppas kunna köra en tvättmaskin (gå ner i källaren har inte varit tänkbart tidigare) och få en röjd hörna ute på verandan så att vi kan börja nyttja den.
Våra plantor har farit illa när de inte fått omvårdnad. Några gurkplantor har i alla fall klarat sig och vi har till och med en gurka på gång.
Sommaren är här och blir som den blir, jag försöker släppa frustrationen över det jag ville ha gjort och som får vänta eller blir ogjort.
