Det blir tomt när den äldre generationen försvinner! Idag var vi på min faster Gullans begravning. Det blir tomt och vi kusiner har inget som håller ihop oss längre. Begravningen var i Bjursås och efteråt träffades vi på Dössberget.
Jag bodde i Bjursås 1,5 år i slutet av 70-talet och blev lite nostalgisk.
Jag känner mig väldigt tom, alla pappas syskon är nu borta!
För ett år sedan kom Maja till oss! Hon hette då Ella men det var för likt Bella så hon fick snabbt namnet Maja. Passar henne bra, piraja och aja baja… en älskad självständig, smart och tjuvaktig hund som dödat våra hönor, slaktat våra soffor och kökshanddukar, ätit upp ett oändligt antal stekspadar, diskborstar, toarullar, skor och …
Idag är det ett år sedan Bella lämnade oss…
Jag har kört bil till jobbet i två dagar. Nätterna har varit riktigt kalla, i morse hade vi -15 grader. På jobbet blir Vi bortskämda med våfflor vid våffeldagen varje år.
Vi fortsätter att vara lite skruttiga, Mats tappade i söndags en flaska på sin fot som nu värker och ikväll har min galla börjat bråka. Det var länge sedan jag hade gallbesvär men vet att det bara är att ta medicin och vänta på morgondagen.
Idag har alla känslor landat rätt igen, det tog tid att landa och vi var tagna igår. Mats näsbränning verkar hålla, Sverige har tagit guld och brons på sista OS-dagen. Ute är 12 minusgrader och strålande sol, för 5 år sedan hade vi en lång kylig period och detta foto visar hur vi höll värmen inomhus.
Livet har varit berg- och dalbana senaste året men inte min viktkurva. Facebook påminde om hur det såg ut för 3 år sedan. Idag har jag nått min målvikt och fortsätter långsamt neråt. Från 77 kilo till 64,8 på 6 år!
Nu laddar vi för Mats inläggning för kranskärlsundersökningen i morgon. Jag har tagit beredskapsledigt och ska ta hand om hundar, hålla i handen och sköta allt runtomkring.
Av alla månader är februari min sämsta månad, den är värre än november numera. Jag är trött och kraftlös, saknar energi och sover hur mycket som helst. Det är tur att Mats börjat laga god mat igen. Just nu luktar det jättegott från den kycklingsoppa han lagar. Att vi tar OS-guld på löpande band gör inte heller något. I morse vaknade jag till att Frida Hansdotter tog guld i slalom!
Om exakt 2 veckor har Maggan och jag landat i Malaga och är på väg mot Molvizar. Å, vad jag längtar efter att vara ledig, umgås med Karin och Maggan och möta lukterna och solen och värmen. Att stå i mörkret på hennes terass i mörkret och lyssna på när blåsorkesten tränar på skolan nere i byn…
En arbetskamrat, Marlene, har precis opererats för bröstcancer och skriver öppenhjärtligt om detta i facebook. Hon får många kommentarer och många engagerar sig i hennes situation. Jag gjorde på motsvarande sätt för 15 år sedan, fast då fanns inte facebook utan det blev en egen webbsida, Bröstdagboken. Detta fick mig sedan att fortsätta skriva i husdagboken och så småningom i denna bilddagbok. Att skriva ner mina reflektioner har alltid varit viktigt och under bröstdagbokstiden var den respons jag fick till fantastisk hjälp.
Hennes situation och Mats livssituation får mig att återigen reflektera över livet. Nu handlar det mest om min skräck att Mats ska bli sämre eller ännu värre dö. Hur tar jag hand om den skräcken? Hur kommer jag ur den förlamande känslan och vänder det till att ta tillvara på stunden och det vi har just nu? Hur kan jag stödja Mats på bästa sätt? Helst skulle jag vilja att vi tog hundarna och husbilen och drog iväg för att ta var dag som den kommer, så gjorde vi med den första frihetsbilen under min bröstcancertid.
I natt har vi sovit dåligt båda två, vi har mycket att bearbeta. Vi är inte unga längre, vår död och sjukdomar närmar sig. Min natt har avlösts av mardrömmar om död och elände. Mats somnar med sin andningsmask men vaknar efter någon timme och kan därefter inte somna om. Han är inte sämre än han var i höstas men den optimism och lilla förbättring han kände vid jul och nyår är försvunnen. Vi har bätte och sämre dagar och just nu är det på den sämre sidan…
Klockan är nu 5.30 och jag ska göra frukost. Vi möter en ny dag och jag ska göra allt jag kan för att den ska bli så bra som möjligt!
Gårdagen präglades av minnet av barnens farmor Britt och alla människor hon hade en relation till. Begravningen hölls i kapellet i Stora Tuna kyrka i Borlänge. Elin och Åsa läste dikter för sin diktälskande farmor och deras pappa höll en fint tal. Arvid spelade piano så att tårarna dröp och Emmas pojkar kramade sin mamma, moster och mormor.
Efteråt samlades vi i gammelgården som ligger vid Dalälven rätt centralt i Borlänge. Jag är omtumlad av alla möten, gemenskap och värme. Yngsta deltageren Alva, är inte ett år men hade träffat Britt. Den nyaste vännen kom från hemmet i Grycksbo, dit hon flyttade i somras. Där var hennes syskonbarn med familjer, där var hennes barns fyra halvsyskon som även de hade en nära relation till Britt. Där var grannarna från Ornäs, jag och många andra ex som hon varit noga med att bibehålla kontakten med, en gammal arbetskamrat från Falun (som även varit min arbetskamrat), hennes egna tre barn, fyra barnbarn och tre barnbarnsbarn.
Några hade jag inte träffat sedan skilsmässan men jag slogs av den värme och gemenskap jag kände med dessa medmänniskor. Britt var duktig att knyta kontakter.
Mitt första möte med Britt var hösten 1979 och det sista mötet var i somras 2017, vi talades vid i telefon några gånger under hösten och hon gjorde tydligt klart för mig att hon var nöjd med livet nu, 96 år gammal.
Britt du kommer att saknas mig men Allt är som det ska!
Idag visste jag, jag kommer inte att arbeta en dag längre än till 1 januari 2019!
Det här fotot på min barndoms affär, Skogers i Lillhärdal gör att jag inser att jag faktiskt är gammal. Och inga foton behövs för att konstatera hur trött jag är. Trött så in i märgen! Nu kan jag snart börja räkna ner månad för månad, sista januari, sista semestern och sista arbetsmånaden…
För några år sedan hade vi tävling i pepparkaksbygge på jobbet. Jag gjorde denna skapelse efter alla brandövningar och brandlarm som gått i höghuset det året. (Jag vann inte…)
Idag har jag varit hundvakt och arbetat hemifrån. Mats körde i morse ner till sin farbror och faster i Storå, han kommer hem framåt kvällen. Snön ligger kvar och det är några minusgrader.
Vi har fått besked från sömnlabbet och läkarna. Mats har 29 andningsuppehåll per timme vilket är alldeles för mycket och en maskin för natten ska prövas ut. En remiss till en kranskärlsröntgen har också skickats iväg. så vi kommer att få fortsätta att vänta på besked…
Farmor Britt hade valt ut en text av Heidenstam till sin dödsannons:
”Mig förunnas det ofattbara
att som människa få leva några år på jorden.
Gläd dig du som än ser solen”
