Vilken härlig dag och fest! Att ha förmånen att träffa och umgås med mina favoritmänniskor en eftermiddag och kväll var fantastiskt fint. Vi åt och drack gott och jag tror att jag hann prata en stund med alla. Bystugan fungerar jättebra som festlokal. Vädret var också fantastiskt, solen strålade, snön gnistrade och Arkhyttan visade sig från sin bästa sida.
Alla sov över men vi kunde bara ha tre nattgäster hos oss. Resten bodde på hotell, i hyrstuga eller på släktgården i Ornäs. Några av oss träffades för brunch i bystugan idag på förmiddagen innan de bilade hemåt igen.
Efter att ha tömt och städat bystugan har jag nöjd suttit i min fåtölj och smält intrycken och alla kära möten. Och även slumrat en stund, nöjd och lycklig!
I morgon kommer Åsa hit under dagen och framåt kvällen kommer Elin med sin nya familj. Vi kör sedan ungdomarna till släktgården i Ornäs där de bor under helgen. Viktors föräldrar ska bo på hotell i Säter.
Läget inför festen är under kontroll. Jag har tagit fram projektledaren i mig och tänker att detta är det näst sista projekt som jag driver. Tyvärr har några lämnat återbud pga sjukdom men vi blir kring 35 personer som träffas i bystugan på lördag.
Mitt sista projekt blir försäljning av huset och flytten till Skåne. Vi diskuterar tillsammans Lasse och Anna som planerar Lasses flytt till Anna i Italien. Det blir spännande att se hur lång tid det tar att sälja huset och hur länge vi bort kvar här. Vi startar processen när jag kommit tillbaka från min resa till Skåne. Jag planerar att resa ner i mitten av nästa vecka.
Detta har varit vår oas och vårt paradis i 20 år! Var sak har sin tid.
Jag har några stycken som följer mitt liv här i bilddagboken. Jag kan mäta antalet besök per dag och den 12 januari hade jag 16 , den 16 januari 35 stycken och igår 27. Jag vet några som berättat att de läser men de flesta är okända men jag antar att det är släkt, vänner och bekanta. Det är klart att jag tänker på att jag skriver för andra, men huvudsyftet är ändå att hjälpa mig själv att reflektera och minnas. Jag försöker också vara noga med att inte skriva för mycket om andra än mig själv och Mats som gett mig total frihet.
Nu går dagarna fort och vi har läget under kontroll inför festen på lördag. Trots det känner jag en anspänning, mest av förväntan men har även slagit på projektledarsidan av mig. Det var ett tag sedan sist!
Igår anlände Anna som kört mer eller mindre nonstop från Italien. Jag fick en gigantisk 10 liter bag in box med rödvin, bra att ha till festen!
Jag undersöker skidspår till skåningar som kommer upp till 70-årsfesten och tror att jag kan garantera att snön ligger kvar även om prognosen säger att det blir plusgrader några dagar.. Det var länge sedan vi hade så mycket snö. Idag är det -22 grader men igår hade vi strålande solsken och bara -6. Detta hittade jag på skidspår.se
Eftersom jag planerar en skåneresa direkt efter festen utrustar vi Chryslern med nya vinterdäck. Det gör att Mats klarar sig bättre och är friare när han blir ensam. Vi hämtade hem däcken från Borlänge igår och körde genom ett soligt och gnistrande vackert vitt landskap.
Pensionärsfredag igen, veckorna går snabbt. Om en vecka är 70-årsfesten på gång, vi kommer att vara väl förberedda och förväntansfulla.
När festen är över väntar en resa till Malmö, Ylva Lo, Elin och Viktor. Dessutom försäljning av Volvon och kontakt med mäklare om planering av husförsäljning. Det kommer att bli en hektisk tid att rensa upp och förbereda för flytt söderut. Det kommer också att bli en kärvare ekonomi, 70-strecket innebär en betydande minskning av min tjänstepension. Likaså betalar vi på oviss tid för bilen som står i Eskilstuna och väntar på ARN och Tingsrättsdom.
Just nu har Mats och jag totalvänt våra dygn. Mats somnar när jag vaknar men vi har några gemensamma vakna timmar i alla fall.
Åsa har också fullt upp. I helgen har hon en utställning i Oslo men kommer till Dalarna redan i början av nästa vecka.
Jag vill börja med denna tänkvärdiga text från Aftonbladet:
”Efter att i mer än ett halvt århundrade ha deltagit i diskussionen om Israel/Palestina vågar jag påstå att jag hört alla argument från båda sidor. Alla argument.
Till det finns en enkel förklaring. 1968 var jag bland de ungdomar som startade solidaritetsrörelsen i Sverige för det förtryckta och bortglömda palestinska folket.
På den tiden gällde diskussionen främst frågan om den historiska hemortsrätten till landet och om den nyligen inledda ockupationen av Västra Jordanstranden, Östra Jerusalem och Gaza bara var tillfällig i väntan på fredsavtal, eller syftade till en permanent ordning. Det senare bestreds hätskt och beslutsamt av Israels försvarare.
För oss i solidaritetsrörelsen var inte ockupationen som sådan det mest avgörande, eftersom vår huvudparoll var ”För ett demokratiskt Palestina”. Det betydde ett land, från floden till havet om man så vill, med lika demokratiska rättigheter för alla invånare, judar som palestinier som andra. Det slutet på konflikten anser jag fortfarande vara det enda hållbara, även om det kan te sig än mer utopiskt idag än före den långa raden av nya krig som följde efter Sexdagarskriget i juni 1967.
Allteftersom tiden gick började omvärlden förespråka en tvåstatslösning, att återgå till den delningsplan som FN lade fram från början 1947.
När palestinierna själva anslöt sig till delningsplanen fick förstås vi i solidaritetsrörelsen anpassa oss. Problemet var bara att Israel allt tydligare visade att man inte ämnade gå med på någon delning av det land man ansåg sig ha ensamrätt till. Alltså permanent ockupation. Alltså apartheid, eftersom det palestinska folket inte kunde få rösträtt i en stat som definierade sig som judisk snarare än demokratisk.
Därefter kom all diskussion under några år att handla om den permanenta ockupationen och förtrycket mot den ockuperade befolkningen och Israels fortlöpande kolonisation. Det försatte Israels anhängare i en både omöjlig och outhärdlig position. Därför upphörde den politiska diskussionen och ersattes av anklagelsen att all kritik mot ockupationen var antisemitisk, eftersom ockupanterna var judar. Särskilt stämplades ordet apartheid som antisemitiskt, också av den svenska regeringen.
Nu under det senaste Gazakriget har den diskussionsmördande anklagelsen för antisemitism trappats upp till ”nazism”. Så att till och med miljöaktivisten Greta Thunberg i en vanligtvis anständig morgontidning härförleden jämfördes med Hitler för att hon uttryckt stöd för befolkningen i Gaza.
Då är samtalet till synes slut. Ändå måste något sägas. För om ordet dör finns intet.
En hel del har jag dock lärt mej under mer än ett halvt århundrades debatt, gräl och, mer sällsynt, ordnad diskussion om Palestinafrågan. Främst att vi måste reducera samtalet så att vi når in till problemets moraliska och politiska kärna.
För det första bör vi då stryka all diskussion om den historiska hemortsrätten i Palestina. Båda sidor har starka argument. Ger man sig emellertid in i den diskussionen tar den aldrig slut.
För de andra måste vi lämna Gud utanför. Samme Gud finns på båda sidor.
För det tredje stryka all diskussion om vilket folk som kan åberopa störst lidande, judarna under det nazistiska folkmordsprojektet då drygt hälften av offren var judar, eller palestinierna under Al Nakba, den etniska rensningen i Palestina 1947-48 då mer än 700 000 palestinier fördrevs. Båda sidor har argument som räcker i evighetsdiskussion.
För det fjärde frågan om vilken sida som är mest skurkaktig. 1977 antog Netanyahus parti Likud ett program som slog fast att Israel för evigt var landet ”mellan havet och Jordanfloden”. Vilket terrororganisationen Hamas kom att se som ett utmärkt program och därför själva antog 2017, fast i omvänd ordning, ”från floden till havet”.
Båda sidor har tillräckligt omfattande bevis på den andra sidans grymheter, terrorism och ockupation som nu senast massmordet för hand och på nära håll den 7 oktober gentemot de följande massmorden med flyg och artilleri i Gaza. Diskussionen om omänsklig grymhet kan också pågå utan slut och utan att vinnas av någondera sidan.
Så vad finns då kvar att tala om? Bara problemets kärna: Två folk som bor i samma land där båda har rätten på sin sida.
För även om det inte fanns ett israeliskt folk när den sionistiska ideologin och rörelsen föddes på 1800-talet så finns det i vart fall nu. Och om det inte funnes något palestinskt folk så funnes inte heller ockupationen och apartheidpolitiken.
Om vi rensar ekvationen så långt återstår bara två folk som båda har rätt till samma land. Det gör konflikten unik. Men då finns likväl möjligheten att lägga fram ett ytterst svåremotsägligt förslag: En man, en röst. Det vi kallar demokrati. Lika rättigheter för båda folken.
Den som nu tar till den obotfärdiges förhinder – ”det går inte, i alla fall inte nu” – bör överväga alternativet. Det är nämligen eviga krig som Israel alltid måste vinna militärt och förlora moraliskt.
För övrigt anser jag att…
…det är lite svårt att önska gott nytt år 2024 inför Rysslands krig i Ukraina och Israels krig mot Gaza och ett presidentval i USA som kan komma att avsluta den amerikanska demokratin.
… man bör skaffa elbil om man har råd. Men knappast en Tesla.”
Det blir kallare för varje dag men inte som högst uppe i Norrland. Elpriserna stiger i kylan och ännu mer när kärnkraftverken krånglar. Nere i Skåne är det snökaos.
Jag fortsätter att vakna tidigt, tidigt, idag var klockan fyra och igår halv fyra. Jag får ändå min sömn eftersom jag på kvällen somnar tidigt i fåtöljen.
Idag ska vi handla hem för att i helgen påbörja förberedelserna inför festen. Vi ska göra en vilt- och en vegansk gulasch och ett lass med köttbullar som vi fryser in. Därutöver planerar vi att servera tjälknöl av älg, potatissallad och några grönsallader. Det är skönt att förbereda allt i god tid för att undvika stress i sista minuten. När det blir dags ska jag bara njuta!
Vi följer Tour de Ski och kunde igår njuta av två medaljer, en guld och en silver. I helgen sätter även skidskyttet igång igen.
Nu är det vardag igen och dags att sätta igång förberedelser inför min 70-årsfest. Nästan 40 personer kommer och ska fira dagen med mig, vi ska hålla till i Arkhyttans bystuga. Det innebär även en del logistik för att ordna sovplatser och bilskjuts men det har löst sig bra. När man fyller år i januari är det svårare att ställa till med kalas än om man fyller på sommarhalvåret. I alla fall om man vill fira med släkt och vänner som bor långt bort, vilket är fallet för mig. Jag ser verkligen fram emot festen!
Lasse kommer hem från Italien i slutet av veckan, han och Ximena verkar ha det skönt och bra hos Anna.
Idag ska jag sopa/skotta fram bilen. Mats ska på sin veckliga provtagning.
