Här om dagen skrev jag att vi hade haft några lugna veckor utan hälsoproblem. Igår blev det desto värre!

Vi satt i våra fåtöljer och tittade på skid-VM och herrarna hade precis gått i mål då Mats plötsligt fick hjärtstopp och slutade andas. Att ringa 112 gick snabbt och jag fick tydliga instruktioner på vad jag skulle göra medan vi väntade på ambulans och räddningsbil.

Jag har inte tränat hjärt och lungräddning men Trots det höll jag hans andning och hjärta igång i 20 minuter. Att lyfta ner honom från fåtöljen var inte att tänka på så jag fick göra så gott det gick. Det var jättejobbigt men mannen från 112 hjälpte till och hundarna försökte också göra vad de kunde.

När räddningspersonalen kommit (det var 3 bilar) lyckades de få igång andning och hans hjärta efter 3 försök med hjärtstartaren. De är så professionella och skickliga och det var gudomligt skönt när de tog över. En av personalen tog hand om mig! Mats for iväg i en av ambulanserna men räddningspersonalen stannade tills jag kontaktat Gerd och Klasse för att få skjuts till lasarettet i Falun och Lasse för att få hundvakt. De åkte först när Gerd hade kommit.

Jag gick in i någon slags glasbubbla, det är fantastiskt hur vi fungerar. Känslorna lades åt sidan och jag gjorde det jag skulle, jag kom till akuten och då var Mats kontaktbar. Läkaren sa att jag hade räddat hans liv, han var stabil men hade ont av de revben jag hade brutit. De flyttade honom till intensiven där han fick ligga under ständig övervakning. Fotot är från anhörigrummet där jag fick sitta medan de gjorde i ordning honom.

Det är problem med smärtlindring och medicinering eftersom Mats äter vissa mediciner,  har svagt hjärta, lågt blodtryck och svårt med andningen. Han fick så mycket morfin och Alvedon de kunde ge, apparaten varnade hela tiden för hans låga blodtryck. De brukar lägga epiduralbedövning men det går inte när man äter blodförtunnande. Syresättningen var det lite knepigare med. Vi väntade på lungröntgen för att få veta om revbenen gjort hål på lungorna, det hade de som tur var inte och då kunde han få en andningsmask motsvarande den han har hemma fast med syrgas. I annat fall övervägde de respirator och det hade inneburit en hög risk.

Jag kunde sitta bredvid honom den mesta tiden och han var ordentligt virrig och hade svårt att prata. Han frågade om och om igen vad som hade hänt och klagade på smärtan av revbenen och andningen. Han mindes inte att vi hade hundar när jag berättade att Lasse tagit hand om dem eller att han hade en andningsmask hemma. Personalen var fantastisk, de berättade att det var vanligt att man blev förvirrad och hade svårt med minnet direkt efteråt. Jag tycker ändå att det var det värsta, jag såg framför mig hur pappa blivit efter sin stroke. Det ligger och gror en oro över att hans hjärna har blivit skadad av för lite syre. Det ska jag kolla upp ordentligt med läkarna idag.

Han var ändå Mats mitt i allt och gjorde tummen upp åt att jag krossat hans revben men räddat livet, liksom verkan av morfinet och innan jag gick hem klappade han mig ömt på kinden!

När han fått andningsmasken och läkaren jag väntade på blev akutinkallad ringde jag efter skjuts hem. Där väntade Lasse med hundarna. Jag pratade med Joel och Tobias liksom Elin och Åsa. De är ett stort stöd trots avståndet till San Diego, Helsingborg, Malmö och Göteborg.

Jag tog en stor whisky on the rocks och stupade därefter i säng tillsammans med hundarna.

Klockan 5 vaknade jag och började tänka på gårdagen. Jag ringde intensiven och fick veta att natten varit lugn. Då kom gråten, den läkande sköna gråten…

Nu har det gått flera veckor utan några allvarliga hälsoincidenter, så skönt. Mats vikt går neråt och hans värden blir långsamt bättre.

Jag har fått tid att se på mig själv och min situation. Att inte kunna använda händerna tär kraftigt på mitt tålamod, jag kan ju inte ens torka av diskbänken. En storstädning vore på sin plats, fönstren ska putsas mm mm Februari har varit min sämsta månad under de senaste åren, då brukar jag få en deppighetsperiod och bli ”vårtrött”. Så även i år, jag har svårt att se några ljuspunkter och det mesta känns oöverkomligt! Jag tappar styrfart och energi och har väldigt lite lust till någonting. Humöret påverkar både mage och välmående och min artros besvärar mig mer än vanligt, ja det mesta känns botten helt enkelt. Jag lägger den lilla energin jag har på att få dagarna att gå och att vara någorlunda i balans för att inte förpesta tillvaron för de andra i flocken och väntar otåligt på bättre tider.

Det är tur att det är VM i skidor, det intresserar oss båda och vi är mycket stolta när vi tar medalj och sörjer när det går på tok.

det känns när solen skiner!

Igår hade vi en underbar vårvinterdag, vi var ute mycket och njöt! Mats och jag kunde också sitta på kökstrappan och njuta i solen en stund. Jag tröttnar aldrig på utsikten från ljugarbänken, igår var det säsongspremiär.

Tobias har skickat denna bild av Mats när han spelar dragspel.

Tidiga vårtecken är att se hur oputsade våra fönster är, bli bländad av solreflexer klockan 8 på morgonen och höra fågelkvitter, det lät som gässen flög förbi ( kan det vara sant?). Det töar, droppar och är glashalt…

Helgen är fylld med skidtävlingar, alpint VM, världskupp i längdskidor och skidskytte. Vad gäller beredskapen har det varit lugnt.

Mats klåda är tillbaka så hans nattsömn blir inte riktigt bra. Jag gör så lite som möjligt med mina fingrar och de har inte blivit sämre. Vi har det så bra vi kan i vår lilla flock!

Som yrkesverksam och mamma var jag bunden till rutiner som var så självklara att jag inte tänkte på det. Helg- och vardagar t ex. Väckarklockan som ringde alla vardagar, fasta arbetstider mm mm

De har varit befriande att bli pensionär och slippa rutinerna, jag vill inte säga att det varit tvång eftersom jag har haft förmånen att välja. Det sista arbetsåret däremot kändes som ett tvång och något som jag inte skulle ha valt om det hade varit möjligt. När rutinen är en 40- årig vana är det även lite omtumlande att vara utan. Frågan är hur jag vill ha det nu, hur viktigt tycker jag att det är med rutiner?

Jag vet inte vad jag vill och tycker. Just nu låter jag dagarna ”rinna iväg” och njuter av det. Hemmasysslorna är bättre skötta, vi handlar och matplanerar bättre, diskbänken är oftast tom och tvättberget mindre. Jag känner mig emellanåt oerhört lat men tror att jag kan vänja mig vid att inte vara effektiv och nyttig, att vara fri och ha tid att släppa fram min inre kreativitet och lusta.

Det kommer att bli ännu bättre när jag kan använda mina händer igen…

Jag har funderat fram och tillbaka angående min planerade resa till syster Karin i Spanien i mars. Eftersom Mats hälsa är vacklande och jag fortfarande är instabil har jag bestämt mig för att ställa in resan. Så tråkigt, men det känns som det enda rätta. Jag håller tummarna för att jag reser dit tillsammans med Maggan i höst i stället!

I natt hade Mats återigen problem med blodtrycket som hoppar upp och ner. Vi har skaffat blodtrycksmätare och syrekontroll för att hålla koll på hans värden. Nu steg blodtrycket kraftigt men sjönk efter några timmar, läget är instabilt och vi tar en dag i taget. Mina händer och min psoriasis har under de senaste veckorna blivit så mycket bättre, tills i förrgår. Det har satt fart igen och de flesta fingrarna är nu obrukbara. Suck…

Ute är det plusgrader och snön smälter, den får gärna försvinna helt så att det blir isfria promenadvägar och husbilsväder! Så fort vi kan kommer vi att göra dagsutflykter oavsett hälsoläget. Jag tror att det kommer att göra oss gott!